Sluta att fnissa – åt gulliga Obamaklipp

Donald Trump och Kanye West. Barack Obama och Jimmy Fallon. Maktens män hittar distraktioner.

18 december 2016

Politiken som dokusåpa

Donald Trump träffade alltså rapparen Kanye West. Donald Trump som säger sig vara för upptagen för att kommentera intressekonflikterna mellan sin affärsverksamhet och presidentposten hann i alla fall bjuda Kanye West till sitt Trumptorn i New York. Två dokusåpa­stjärnor, två Twittertroll och två av ­jordens större egon. Vi kunde inte sluta stirra. Vilket förstås var poängen. 

Distraktion, distraktion, distraktion.

Kanske var hela detta år bara en enda dokusåpa och Donald Trumps valseger den oundvikliga finalen som slog alla ­tittarrekord. Vi borde kanske ha förstått att det skulle sluta såhär. Vi var alla statister. Och vi har varit det i decennier.

Mediekritikern Neil Postman skrev 1985 boken Underhållning till döds. I förordet ställde han George Orwells ­roman 1984 mot Aldous Huxleys Du sköna nya värld. En dystopisk brittisk framtidsskildring mot en annan.

Neil Postman konstaterar att väst­världen har undvikit den totalitära fälla som George Orwell målar upp, den allvetande förtryckande staten i 1984. ­”Storebror” som dikterar vad vi ska tycka, tänka och säga. Men, skriver Postman, den värld som Aldous Huxley målar upp är precis lika skrämmande.

I Du sköna nya värld behövs ingen ­totalitär stat för att beröva människan ­hennes autonomi, frihet och mening. Människan fås i stället att älska det som håller henne fången.

Och då behövs inga fängelsedörrar.

Där George Orwell var rädd för att ­staten skulle undanhålla information från medborgarna, var Aldous Huxley rädd för att vi skulle bada i så mycket information att vi blev passiva, besatta av oss själva och av småsaker i ett konstant ­informationsflöde utan slut. Huxleys dystopiska framtidsroman skildrar ett London där livet framlevs i ett sorglöst rus. Komplicerade underhållningsmaskiner håller människor sysselsatta och drogade i ytlig lycka. I Du sköna nya värld fås människan att älska de teknologier som berövar henne förmågan att tänka. Hon blir beroende av ständig distraktion och minsta möjliga motstånd i en underhållningskultur som i praktiken dödar hennes frihet.

George Orwell var rädd för att staten skulle förbjuda böcker, Aldous Huxley var rädd för att böcker inte skulle ­behöva förbjudas, det skulle inte finnas någon kvar som var intresserad av att läsa dem, skriver Neil Postman.

Det är 2016 och Donald Trumps skrivbord är fullt av tidningar och ­magasin, de flesta med hans eget ansikte på omslaget. På skrivbordet finns också, enligt Washington Post, den dagliga högen med pressklipp som alla handlar om ­honom själv. Där finns inga bokhyllor, inga böcker och inte ens en dator.

För Donald Trump läser inte böcker.

Han har inte tid.

När Donald Trump ställde upp i ­presidentvalet var det som att doku­såpan som gjorde honom känd, The Apprentice, kom tillbaka för ytterligare en säsong. Donald Trump avskedade en efter en sina republikanska rivaler och slutligen fick även Hillary Clinton packa ihop: ”You’re ­fired!” Vi satt där

i chock över att den fullständigt talanglöse, elake typen stod som vinnare. Han som hade förolämpat allt och alla. ­Varför vann han av alla människor?

För att det nästan alltid är han som ­vinner i dokusåpor.

Med dokusåporna de senaste femton åren har kändisskapet slutligen frigjort sig från allt som har med talang att ­göra. Varför skulle inte samma sak kunna hända i politiken? Desto argare, omöjligare och jobbigare du var i dokusåpans värld desto större chans hade du att ­vinna. ­Donald Trump tillämpade samma teknik på ett presidentval och vi satt alla där och trodde att han skulle förlora röster på att förolämpa kvinnor och mexikaner. Det funkar inte så längre.

Inte när allt är underhållning.

Varför hade alla politiska analytiker fel om Donald Trump? För att det inte handlade om politik och vilken nöjes­reporter som helst hade kunnat tala om för dig att Trump var en bättre kändis än Clinton.

Donald Trumps hela karaktärsmord på Hillary Clinton utgick från att hon ”­dolde saker”. Och visst, Hillary Clinton var ­korrupt. Men det handlade om mer än så. Det handlade om hela ­hennes personlighet: Att hon var en människa som höll ­undan delar av sin person från världen. Och detta är dokusåpa­logikens kardinalsynd. Du måste dela med dig av allt du är och har. Det ska inte få finnas något ­annat. Och detta är faktiskt på många sätt en ­totalitär människosyn.

2008 anklagade John McCain, den republikanske presidentkandidaten, ­Barack Obama för att vara politikens svar på kändisen Paris Hilton. Nu åtta år ­senare är det bara att konstatera att John McCain på många sätt hade rätt.

Samma vänstermänniskor som för­fasas över Donald Trump skrattar glatt åt Youtube-klipp där Barack Obama ­dansar med komikern Jimmy Fallon. ­Fattar ni inte att det är samma sak?

Distraktion, distraktion, distraktion.

Barack Obama som showar med vicepresident Joe Biden. Barack Obama som sjunger lustiga sånger. Barack Obama som umgås med Beyoncé. Visst har ­tidigare amerikanska presidenter, som Ronald Reagan, tagit med sig ett kändisskap in i Vita huset, men ”sociala medier-presidenten” Barack Obama är den förste som har spelat upp sitt kändisskap på riktigt detta sätt. Det är i denna ­mening faktiskt inte konstigt att ­Barack Obama efterträds av Donald Trump.

För politik är inte underhållning, ­ledarskap är inte kändisskap och vad du ser är inte vad du får.

Eller klickar på.