”Vad tycker du om Jan Björklund?”

Daniel Pernikliski listar frågor som är intressantare än den om jobbet

Direkt efter att man har presenterat sig för en ny människa kommer alltid frågan om vad man jobbar med.

Inom loppet av några sekunder har man blivit kategoriserad och likställd med sin yrkesroll.

Sämre utgångspunkt för att få grepp om någons person finns nästan inte. Låst bakom fördomar och förutfattade meningar måste man då försöka separera en person från en yrkesroll. Det är förmodligen mer obekvämt för en arbetslös än för en direktör att svara på den frågan, men deras svar säger lika lite om vilka de är.

Min vänskapskrets är spridd. Jag känner arbetslösa såväl som direktörer, men alla har en sak gemensamt: de har en personlighet jag tycker om.

Jag kan deras titlar men jag tycker om dem för vilka de är och inte för vad de gör.

I vissa länder har jag märkt att man kan prata länge med någon, innan frågan om vad man jobbar med dyker upp, om den ens gör det.

Jag tror att det är bra, då blir det omvänt.

Man kan bilda sig en uppfattning om personen oberoende av vad den har för yrke.

Men i Sverige kommer man inte undan, i Sverige är man vad man jobbar med, ända in i döden.

Har man en gång varit frisör så blir man pensionerad frisör vid sextiofem.

Det är ännu värre när man tänker på det, då är man plötsligt ingenting längre, utan någon som en gång varit någonting.

Man borde vänta minst en timme med att ställa frågan om vad någon jobbar med.

Innan dess kan man ställa frågor som verkligen säger någonting om personen. ”Vad tycker du om gulliga djur?”, ”Vad tycker du om Jan Björklund?”, ”Vilken är din favoritbok?” är några exempel.

När man sedan har dött kan det istället för yrkestitel på gravstenen till exempel stå: ”Här vilar Johan, som älskade havet och gulliga djur”.