Det blir alltid något helfel med chefens gåva

Terri listar de värsta klapparna från jobbet

Så här års är jag innerligt glad att min firma är ett enmansföretag. Det räcker med att fixa julklappar till man, barn, kompisar, kompisars barn, syskon, syskonbarn och föräldrar. Jag vill inte ha ansvaret för att ge en lagom opersonlig men väl genomtänkt julgåva till mina anställda. Man vet ju precis hur det muttras på julfesten efter att klapparna har öppnats:

– Vinglas gjorda av returglas? Gud så trist. Man borde inte ge något som har med smak att göra.

Nästa år:

– Biocheckar? Fy vad opersonligt! Det är ju nästan ett hån.

Året därpå:

– Rapsolja och vinäger från Julita gård. Ja, jag tycker att det är okej, om än fantasilöst. Men tänk på Tomas, som får utslag av vinäger. Det är inte bra att ge saker som man kan äta, det finns ju alltid allergiker.

Det är alltid något som är helfel med chefens julgåva. För personlig, för billig, för opersonlig, för smaklös, för mainstream, för nischad.

Drev jag ett större företag så skulle jag bara vilja skita i alltihop. På sin höjd lägga en hundring i ett kuvert och skriva ”Köp vad du vill! God Jul från The Boss”.

Men nu kommer en företagskonsult och säger att det är symboliskt viktigt att de anställda får något. Det är nästan så att jag tycker synd om Sveriges företagsledare. Det här är motsatsen till en win-win-situation. Ett lose-lose-läge där du alltid förlorar.

Jag har i alla fall några tips på saker man ska undvika att ge bort. Jobbnätverket Shortcut bad förra året sina medlemmar att skicka in sina värsta julklappminnen. Det var hårresande vittesmål. Här är ett axplock från listan över arbetsgivarnas mest hopplösa gåvor:

Sällskapsresan på VHS (vem äger en video år 2007?).

En bal med toapapper.

En väggklocka med motiveringen: ”Så kanske du kan komma i tid på morgnarna.”

En cd-skiva med chefens kyrkokör.

Ett litet frågesportspel med frågor om jobbet.

Konstiga påläggsbestick som ingen förstod vad det var förrän någon frågat chefen som fick fråga ledningen.

En gott och blandat-påse som hade gått ut i datum.

En keramikfigur bestående av två troll i en eka.

Handdukar – för tredje året i rad.

Jag håller inte med företagskonsult Cecilia Hultgren. Ibland är det bäst att låta bli att ge bort något. Det är tanken som räknas och jag är rädd för tankarna hos den företagsledning som köper balar med toapapper åt sina anställda.