Trummisen får Harlem att blekna
NEW YORK. Förra gången jag var i Harlem skrek de åt mig att jag skulle ta mitt feta, vita arsle och försvinna.
Nu stirrar de bara häpet.
Det kan bero på att Fab Moretti, Strokes snygge trummis, är så oerhörd.
Året var 1995. Jag och Jonas bodde i en obegripligt trång lägenhet på Upper East Side. En dag kom Maria Lindén, en av Stockholms saltaste mod-katter, på besök och i samband med det blev det plötsligt bestämt att vi skulle upp till Harlem och leta soulsinglar.
Vi hann inte mer än av bussen uppe på 125:e innan dom var på oss och gapade om våra vita och tydligen jättelika rövar.
Efter ytterligare tjugo sekunder kom en allvarlig ung man fram och upplyste oss om att han gärna ville skjuta oss med sin pistol.
Sen åkte vi hem.
Så förstå om jag känner ett lätt sting av ängslan när vi nu ska upp till samma 125:e gata för att se The Strokes på Apollo Theatre.
Lokalbefolkningen verkar ju inte ta någon som helst notis om att det i denna lätt bedagade lekamen bor ett fullfjädrat Temptations-fan.
Fler verkar ha gjort ungefär samma reflexion. Det är en syn när drösvis med kritvita rockers kommer kryssande upp från södra Manhattan och försöker se ut som att de inte alls är fullständigt panikslagna över att befinna sig mitt i mörkaste Harlem. För varje fet jeep som åker förbi och blastar hiphop på concorde-volym kan man nästan höra hur de stackars rock "n"- roll-hårdingarna för sig själva säger "jaha, nu dör jag "".
Men Harlem skjuter inga vitingar den här kvällen. Harlem bara stirrar förbluffat.
B-Boysen utanför den mytomspunna - och oerhört vackra - konsertlokalen kan bara inte fatta vad det är för invasion av white boney asses som äger rum och skakar sakta sina Yankees-kepsskallar i misstro.
Eller också är de bara tagna av Fab Morettis insats bakom trummorna.
Vet inte om ni minns det men när kvintetten i somras besökte Sverige var Moretti sjuk och tillfälligt ersatt av en jätteduktig figur som inte alls förstod hur man spelar med ett band som Strokes.
Moretti, en osannolik korsning av Moe Tucker och Keith Moon, är säkert tekniskt sämre men han kan sin rock"n"roll och piskar nästan helt på egen hand fram all den vitglödgade energi man bara kunde ana på KB i Malmö i juli.
Plötsligt är The Strokes verkligen bäst i världen. Även på scen.
Okej, det har en del med Julian Casablancas magnetiska utstrålning att göra också. Och med Albert Hammonds bestialiska våldtäktsförsök på gitarrsträngarna. Och med det faktum att bandet redan, efter en enda skiva, kan iscensätta en lång, triumfatorisk hitparad.
Fast den stora behållningen sitter, tycker jag, bakom trummorna.
Det är Fab Moretti som för en kväll får Harlem att, bokstavligt talat, blekna.
* * *
Firar nyår med den på Manhattan legendariska Partybjörnen. Han sjunger "YMCA", dansar riverdance och pratar med helium-röst. Jag glömmer det aldrig.