Vad lär man sig av att bajsa i tv?

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det måste vara ett crazy, hard knock life där inne i "Big brother"-huset. Det måste vara någonting i väggarna som strular med folks hormoner och gör alla känslor helt wacko.

Hur kommer det sig annars att allt blir så himla stort?

Hur kommer det sig att deltagarna såg ut som ett begravningsfölje efter en mördad statschef när Malin - världens största konsument av kosmetika - valde att lämna huset?

Och hur kommer det sig att Jessica - som verkar ha varit en stor hellraiser som länge har promenerat sin familj och det svenska rättsväsendet på nerverna - lyckades övertyga sig själv om att hon hittat sitt inre lugn efter en träff med en snubbe som titulerar sig livscoach?

Det är fascinerande. För så här är det ju år efter år. Folk knallar in i huset och tappar koncepten på nolltid.

De gör saker de kommer att få käka upp för lång tid framöver; de tror att de är osynliga framför kamerorna och ljuger sina rumskompisar rakt upp i ansiktena trots att sanningen ligger och puttrar på band någonstans, de bedrar sina partners, bränner sina broar och gråter och tjuter.

Men precis som Jessica så anser alla att de har lärt sig någonting viktigt.

Själv sitter man framför tv:n som ett stort frågetecken. Vad är det de i huset vet, som inte vi vet? Vad är det man lär sig om livet av att bajsa inför kameror?

KARROMETER

Karolina Fjällborg