Stockholm kan vända sin usla festivaltrend
Joacim Persson tror på ett uppsving i år
Festivalsäsong och Stockholm är en besvärlig ekvation.
Den här sommaren kan bli ett undantag.
Göteborgs Way Out West hann bara ställa ut sina trädsiluetter i Slottskogen innan premiären 2007 var en utsåld succé. På rekordtid etablerade sig festivalen som en folkfest det snackas om året runt.
I Stockholm är festivalhistorien betydligt blekare. Det vill sig inte riktigt. Åtminstone om man tittar på rena och stadigt återkommande musikfestivaler, gärna över fler än en dag.
Vissa år har Stockholmskalendern bara varit ett svart hål. Andra har försöken bara inte gjort tillräckligt stort avtryck.
Visst, vi har fått ett par år med Sonisphere hittills. Ett oväntat lyckat år i det på förhand märkliga festivalområdet vid Söderstadion. Och ett år vid Stora Skuggan som ... nej, jag klarar inte av att prata om det.
Popaganda har etablerat sig som en vacker avslutning på musiksommaren med drygt 10 000 besökare. Ändå ingen massiv folkfest.
Where The Action Is har både några lyckade och mindre skojiga år bakom sig. Framför allt har endagsfestivalen oftast varit en lång konsertfest med några för många förband.
Stockholm Jazz marknadsför sin nysatsning i höst som starten på en ny era. Efter ett antal tuffa år är det ändå svårt att se flytten in på bland annat Berns och Fasching på något annat sätt än att festivalen varvar ner.
Men i år har Festivalstockholm också fått nytt blod. Efter förra sommarens 13 000 besökare är Stockholmsupplagan av Summerburst en odiskutabel succé med 18 000 sålda biljetter redan i mars. Arrangören räknar med runt 20 000 fans på plats på Stadion och i laguppställningen trängs några av dansvärldens just nu allra hetaste namn.
I augusti har två festivalnykomlingar premiär. Först Stockholm Music & Arts på Skeppsholmen som kvalitetsstämplat sitt tredagarsprogram med bland andra Patti Smith, Emmylou Harris och Björk.
Bara två veckor senare gör Janne Kleman comeback som festivalmaestro. Hans Gainesville Stockholm i Lilla Galärparken ser på pappret ut som en briljant musikfest för vuxna som tröttnat på löppass mellan scener, stressade femminuterskonserter och langosdiet. Helt rätt tänk i en tid då musikälskare lika ofta är tältskygga 40-åringar som outtröttliga Skrillex-ungar.
Jag både tror och hoppas att vi kan se fram emot fortsättningen på alla tre nästa år.