Vi struntar i kvalitet - utom på arenorna
Vi tittar glatt på mobilfilmade Youtube-klipp där det knappt går att se vem som uppträder.
Musik lyssnar vi på genom datorhögtalare stora som femtioöringar.
Men uselt konsertljud? Då blir vi vansinniga.
Det är invigning av ännu en arenakoloss i Stockholmsområdet och förväntningarna är uppskruvade.
Jag och kollegan Steen är på plats för att direktrapportera. Det klipps decimeterbreda sidenband, Stockholm stads representanter tävlar i superlativ och på scen ska tre av Sveriges största artister snart ta plats.
Robyn hinner knappt igenom första låten innan läsarresponsen uteslutande handlar om en enda sak: ljudet. Domen är hård och tålamodet obefintligt. Några vill inte ens vara kvar på arenan. Andra vill kräva pengarna tillbaka. Tonen pendlar mellan uppgivet besviken och rent ursinnig.
Scenariot är väldigt bekant. I Solna har Friends Arena kämpat med precis samma problematik och trots ett antal avverkade konserter är arenans ljud fortfarande ständigt kritiserat. Ofta med all rätt. Som på Kiss Europapremiär då Paul Stanleys sargade röst om möjligt lät ännu värre, studsandes mellan de ekande väggarna på Friends.
Jag hör förstås att Winnerbäcks texter knappt går att urskilja på Tele2 Arena. Jag är dessutom gammalmodig nog att uppskatta musik i en riktig stereo, gärna vinylvarm. Och självklart ska vi ställa höga krav på moderna arenor.
Ändå har jag svårt att få ihop det plötsliga intresset för krispigt liveljud. Den digitala tiden har fått oss att gå åt motsatt håll. Till vardags nöjer vi oss med så komprimerat ljud att det har blivit obligatoriskt för producenter att testa musiken i mediokra datorhögtalare. Våra krav på rörlig bild är numera så låga att vi till och med accepterar bedrövligt pixliga nyhetsinslag i SVT.
Men på jättearenor, där musik sällan låter riktigt bra och det handlar om att hitta den bästa kompromissen, vill vi ha ofelbart lyxljud.
Sunt. Men rimligt?