Norman inför showen med Wells: "Vi ser ut som två töntskallar"

Jens Peterson

– Vi ser ut som två töntskallar.

Lennie Norman skrattar åt reklamen för showen han ska göra med Robert Wells. En gammaldags boxningsaffisch, i samma anda som den aktuella returmatchen mellan Björn Skifs och Tommy Körberg.

– Vår affisch är ett gränsfall, men en klackspark. Extremtöntig, men det är roligt, säger Lennie Norman.

helskärm

Björn Skifs och Tommy Körberg gör konserter som revanschmatch från deras popbandstävling 1966.

Lennie Norman vs Robert Wells är ett färskare samarbete som får premiär på Intiman i Stockholm.

– Någon hade satt ihop Robert och mig till komikerfestivalen i Lund, säger Lennie Norman. Det blev jäkligt kul och en grund för det vi gör nu. Gammadags ren underhållning. Svängig musik och lite skratt. Ingen sorglig barndom.
Robert Wells spelade mycket tillsammans med Charlie Norman som ”Norman vs Wells”, och Lennie var med i faderns band från ungdomen till 1991.

Ska du spela bas igen?

– Ja, och sjunga lite.

Blir det nyskrivna skämt?

– Ja, det blir nog 90 procent nytt. Det är så tacksamt att jobba med tre musiker, tre tjejer i kören, det är löst i kanterna och det passar mig. Jag är väldigt trygg med musiker. Den tråkigaste musiker är ofta roligare än den roligaste komiker.
I höstas regisserade Lennie Norman showen ”My way" med Helena Paparizou, Jan Malmsjö och Claes Malmberg.

- Claes och jag jobbar intensivt tillsammans och sedan tar vi långa pauser, säger Lennie Norman.

När vi började med standup så sa folk ”dom där två får aldrig träffas för dom står så långt från varandra att det blir bråk”. Men så stötte vi ihop 1992 på ett flyg ner till Göteborg och det var kärlek vid första ögonkastet. Vi är diametralt olika men kompletterar varandra. Folk skulle få en chock om de hörde vad vi pratar om privat.

Chocka mig.

- Vi snackar inte brudar eller partaj, utan politik och filosofi, även om det låter pretentiöst.

Buddism kanske?

- Ja, eftersom jag är emot alla religioner. Jag tror på Gud, men jag är emot mellanhänder.

Han är vänster, du är höger.

- Ja, vi står jättelångt från varandra. Jag har inte brytt mig så mycket vem som är vad. Jag är komisk leverantör.

Har standup förändrats sedan du började 1989?

- Enormt. Jag var mycket influerad av amerikansk standup i början. Jag visste vad folk tyckte om mig, Charlie Normans stöddige son. Därför var jag extremt under bältet och hård i början för att tvätta bort den stämpeln. Men jag slutade med sexskämt 1992.

Jobbar du så mycket du har lust?

- Nej, jag skulle gärna jobba lite mer. Men jag gör nog 140 jobb per år, så jag klagar inte.

– Jag har pratat med flera kolleger, alla säger samma sak. Man är på väg till ett jobb och tänker exakt likadant: ”Måtte stället ha brunnit ner så det blir inställt”. Det är en knut av ångest i magen innan - varför utsätter jag mig? Och så går man in på scen och tänker ”Vilket jäkla lyxjobb jag har”. Att få uppskattning direkt från arbetsgivaren, publiken.

Är det hälsovådlig oro?

- Det är nog bra att det händer något i kroppen, så den inte kalkar igen. Jag såg det på farsan. Han jobbade fjorton dar innan han dog. Charlie stapplade sig fram till pianot fast jag vet hur jävla ont han hade. Inte för att han måste utan för att uppträda var hans kick i livet.