Vilka är fascisterna, Robert Gustafsson?
Fredrik Virtanen om ”pk-fascism” och frågan om perspektiv
Sveriges roligaste skådespelare, den legendariske Robert Gustafsson, anser att surdegsbakande miljövänner och feminister är politiskt korrekta fascister som tystar honom.
Allt är en fråga om perspektiv.
I ”Skavlan” förklarade den djupt folkkäre Robert Gustafsson svulstigt att Sverige lider av politiskt korrekthet. Herr Rolig använde faktiskt ordet ”pk-fascism”.
”Snart vågar inte en journalist, eller en programledare, en konstnär, en skådespelare eller en vanlig person som skriver en insändare ... Om det inte tydligt framgår att du bakar ditt eget bröd på morgonen, att du sorterar soporna, att du är med i Greenpeace, att du är feminist, att du älskar barn, springer Stockholm Marathon och går i Pridefestivalen – då är du en dålig människa.”
Publiken skrattade, det lät både bisarrt och roligt, men Gustafsson visade sig faktiskt mena allvar.
– Om du inte uppfyller de här kraven blir du uthängd på sociala medier. Du måste be om ursäkt och krypa till korset, slog han fast och jämförde läget med senator Joseph McCarthys era, en av de mörkaste perioderna i USA:s demokratiska historia.
– Det börjar tendera till att bli ungefär som när man jagade kommunister i USA på 50-talet. Det är därför jag menar fascism: pk-fascism.
Segmentet avslutades med att Gustafsson sa förlåt för att han är en ”vit, medelålders, trött, rik man - jag ber hemskt mycket om ursäkt, ska jag gå ut?”
Alltså: det vanliga gnället från oss privilegierade män som minns den ljuva tid då vi kunde fläskflabba åt vad som helst utan att drabbas mer än av några arga mejl. Även Jerry Seinfeld gnällde i våras på att ungdomar inte skrattade åt hans bögskämt.
Amanda Björkman på Dagens Nyheters ledarsida tog med viss raljans upp Gustafssons ”Skavlan”-utspel:
”Som min kollega Erik Helmerson tidigare har slagit fast: det finns inte en åsiktskorridor i det här landet, det finns mängder - ett helt hotell. Att döma av Robert Gustafssons syn på Sverige måste han ha fastnat i en särdeles tråkig och trång del av det.”
Jag skulle vilja lägga till att han verkar ha fastnat i en väldigt behaglig åsiktskorridor.
Mitt perspektiv är ett helt annat. Jag blir dagligen nerspydd just precis på grund av de vänsterliberala åsikter som Gustafsson och högerbloggare ser på med sådant förakt.
Ur mitt perspektiv är fascisterna inte alls politiskt korrekta. De hatar politisk korrekthet långt mer än Gustafsson.
Deras parti sitter i riksdagen och anser att muslimer är det största hotet mot Sverige sedan Hitler och att judar och samer inte är svenskar. På deras hatsajter jublas åt mordbränder på flyktingförläggningar och rasistiska mord i Trollhättan. De ägnar stor tid åt att trakassera, förfölja, förlöjliga och hata just feminister, miljövänner och homosexuella. Och invandrare, naturligtvis.
Har du maximal otur med internet är du kvinna med mörk hudfärg som uttrycker feminism. Då får du ett helvete från den åsiktskorridor som domineras just av de vita, medelålders män som Robert Gustafsson anser är en särdeles utsatt grupp i samhället.
Vilka är, egentligen, fascisterna, Robert?
Allt är en fråga om perspektiv.
Veckans...
BABE. Cyril Hellman, begåvad och lite vacker författare till ”Rapport från fronten mot IS”.
ROCKALBUM. ”In the blazes”, Aaron Lee Tasjan. ”The trouble with drinking is that is no trouble at all”. Så låter klassisk country. Men Tasjan är inte bara en finurlig humorist, han är lika släkt med Guy Clark, Ryan Adams, Carl Perkins, Tom Petty och John Prine. Och i den The Byrds-skimrande ”Lucindas room” träffar vi både Lucinda Williams och hennes ”Drunken angel”, den för tidigt avlidne sångaren Blaze Foley. En 29-åring som ser ut som Judah Friedlander i ”30 Rock” har gjort årets
album från viddernas USA.
KONSERSTOPP. Justin Bieber verkar ha tappat det helt. Popstjärnan avbröt konsert efter minimal vattenincident. Barnen grät. Dumma Justin.
SÅNGERSKA. Lisa Nilsson. Himlen finns i den där rösten.
ESS. Såg ni ”Homeland” när Claire Danes slutade medicinera? Suverän skådespelare, balanserar så skickligt på överspelets gräns.
COMEBACK. Just D. Sveriges hiphoppionjärer - de var fyra år före The Latin Kings även om Östermalm inte hade samma gatkredd som Botkyrka - är tillbaka 20 år efter senaste albumet ”Plast”. Som jag älskade ”Svenska ord” (1991) men störst var de i höjd med ”Tre amigos” 1993. Comebacken ”Den feladne (sic) länken” är klart bra och pigg av de tre farbröderna. Särskilt skojiga ”Klassiker”, medelklassångesten i ”Komfortzonen” och diskomyset i ”Dansar runt på måfå”. Och på ”Rädd om sin kredd” gästar Dogge Doggelito.
Fråga Fredrik
Hahaha, nu var du rolig. Bara en straight man kan skriva en sådan sagolik porrhyllning till Daniel Craig. Hoppas att du blir nöjd med filmen :-). Lina
SVAR: Inte särskilt nöjd med ”Spectre”. Fet, dyr, tuff, men också mycket krystad och utan poesin i ”Casino royale eller ”Skyfall”. Ungefär som en supermaxad Roger Moore-Bondfilm.