Aretha Franklin gör mig till ett tonårsfan

Per Bjurman

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2019-07-31 | Publicerad 2014-10-18

... men albumet håller inte den klass som Adele-tagningen indikerade

NEW YORK. En kväll sitter Aretha Franklin på en teaterscen på Upper East Side och noddar till valda sånger från sitt nya album.

Det räcker förstås för att vi som är där ska tappa andan och aldrig glömma.

Men tyvärr verkar inte resten av ”Aretha Franklin Sings The Great Diva Classics” hålla vad den förstummande inspelningen av Adeles ”Rolling In The Deep” lovade.

Det gick ju som en elektrisk stöt av hänförelse genom de upplysta delarna av världen när Aretha Franklin för några veckor sedan dök upp hos David Letterman och tillsammans med en briljant liten gospelkör framförde Adeles ”Rolling In The Deep”.

Det var himlastormande på ett sätt som musik ­sällan är nuförtiden – och som sång aldrig är.

Så när det veckan därpå meddelas att den 72-åriga ikonen ska göra ett framträdande på 92nd Street Y – ett för mig okänt Upper East Side-etablissemang som visar sig rymma en en underbar teater – hastar jag norrut som brandkåren hastar ut när det brinner.

Det är nu ingen show per se. Aretha sjunger ingenting, tyvärr. Hon sitter på en scen med ålderstigne skivbolagslegendaren Clive Davis och pratar om nya ”Aretha Franklin Sings The Great Diva Classics”.

Men bara det räcker långt.

Som knarrande gamle ­Clive Davis konstaterar:

– Det är den största sångerskan i historien som ­sitter här.

Precis.

Och att befinna sig under samma tak, att vara så nära och se när The Queen of Soul, iklädd en knallgul klänning, sitter tillbaka­lutad i en fåtölj och noddar åt de sånger vi får höra är åtminstone för mig som jag föreställer mig att det skulle vara för ett genomsnittligt One Direction-fan om Harry Styles kom och hälsade på i vardagsrummet.

Desillusionerande nog visar det sig dock att albumet, en renodlad cover-giv, inte riktigt håller den klass som Adele-tagningen indikerade.

Av högst oklara skäl har hon också sjungit in redan etablerade klassiker som Gladys Knight & The Pips ”Midnight Train to Georgia”, Etta James ”At Last” och Gloria Gaynors ”I Will Survive” – i versioner tämligen trogna originalen, dessutom.

Det är bra såklart, men ­lite som att Picasso skulle ha målat av Mona-Lisa bara för att visa att han kan.

Naturligtvis hade det ­varit mycket roligare om hon valt att förädla fler samtida nummer – fast den egendomligt struttiga jazztappningen av ”Nothing compares 2 U” visar att inte heller det nödvändigtvis hade blivit fem plus.

Synd.

Men hey, vi fick se Aretha nodda.