Janne ’Loffe’ Carlsson – en man med stort hjärta och ett varmt skratt

Jan-Olov Andersson: En exemplarisk trumslagare – och en fantastiskt skådespelare

Janne ”Loffe” Carlsson är borta.
Saknad för så mycket, för hans artisteri stod på så många ben:
Trummis med kultrykte. Högt uppskattad seriös skådespelare. Men givetvis mest älskad för sina komiska roller i ”Repmånad” och ”Göta Kanal”-filmerna. Och allting i hans skådespelartalanger förenades i tv-serien ”Någonstans i Sverige”, med rollen som gav honom smeknamnet ”Loffe”.

Han hade ett skratt – ett bullrigt höh höh höh – som gick rakt in i hjärtat hos de flesta men också retade somliga, som att det var ett slags spel, ett försök att vara mer folklig än han var.
Men det var genuint.
Son till en plåtslagare, kom han från arbetarklassen. Uppvuxen i Stockholm, pratade han med ganska bred stockholmsdialekt. ”Söderslang”, som det ibland kallades. En dialekt på utdöende, numera. Men Janne Carlsson omfamnade glatt sitt sätt att prata, gjorde det stundtals till en del av de rollfigurer han spelade.
Under 1970- och 1980-talen gjorde han shower både på scen och i tv med namn som ”Lördagsblandning”, ”Janne Carlsson show”, ”Loffe på cirkus” och ”Carlssons kula”. Många kända artister. Nya förmågor som en då ung Robert Gustafsson. Folklig underhållning, ibland på gränsen till småtöntigt. En slags buskis med stockholmsdialekt, skulle man kunna säga. Janne Carlsson skämdes inte för att skratta åt sina egna skämt. Höh höh höh.

Gick hem hos publiken

Men om publiken oftast älskade det, så gick det sällan hem hos kritikerna. Janne Carlsson fick stundtals väldigt negativ kritik. Journalister blev därför aldrig riktigt hans favoriter. Har därför inga kul minnen från mina relativt få möten med honom att berätta. Janne Carlsson var aldrig otrevlig. Men bjöd heller inte på sig själv i onödan i sina möten med media, utan uppträdde snarare artigt avvaktande. Han bjöd desto mer av sig själv i allt han gjorde för publiken. Tidiga filmer som två militärfarser om ”47:an Löken”, där han spelade 69:an mot Lars Kühlers (1938-2014) 47:an, är inte mycket att orda om. Många var förvånade att han gjorde dem, för egentligen var ju Janne Carlsson musiker. En mångsidig sådan. Trombon, flöjt, saxofon. Men framför allt var han trumslagare. En av de bästa.

Tillsammans med organisten Bo Hansson (1943-2010) gjorde han under namnet Hansson & Karlsson ett par LP-skivor som med åren fått kultstatus. Instrumental musik med bara hammondorgel och trummor. En slags psykedelisk jazz. Under konserterna improviserade de friskt. Ingen spelning var den andra lik.

Spelade med Jimi Hendrix

En av beundrarna var gitarrlegenden Jimi Hendrix (1942-1970) som spelade med dem flera gånger i Stockholm. Och som spelade in deras låt ”Tax free”.
Genom åren spelade Janne Carlsson trummor med allt från jazzlegenden Dexter Gordon (1923-1990) till massor av de mest kända svenska artisterna, bland annat Pugh Rogefeldt.
Så sent som för sex år sedan genomförde han och några andra artister en kyrkoturné, under namnet ”Loffes saliga blandning av himmelsk musik i jazz-och folkton”.
Men ännu mer överraskade blev sedan många av att Janne Carlsson även var suverän som dramatisk skådespelare.
”Vem älskar Yngve Frej” (1973) var en suverän svensk tv-film efter Slas-romanen med samma namn. Janne spelade fotograf mot Allan Edwalls (1924-1997) skomakare.
Sedan följde ytterligare ett par Slas-filmatiseringar, ”På palmblad och rosor” (1976) och ”Henrietta” (1983) med Janne i huvudrollerna. Han spelade lite kantstötta och mycket älskvärda personer och gjorde det med ett vemod och samtidigt en värme och humor som gick rakt in i hjärtat hos en miljonpublik.

En av Sveriges största succéer

Men vid det laget hade han redan blivit ”Loffe” med hela svenska folket.
Tv-serien ”Någonstans i Sverige” (197-1974) är en av alla tiders största svenska tv-succéer.
Med manus av Jan Olof Olsson (1920-1974), mer känd som Jolo, och regi av Bengt Lagerkvist (1926-2013), var det en historia om en grupp värnpliktiga i Sverige under andra världskriget.
Soldater i fält som mest väntade på att något kanske skulle hända medan övriga Europa redan var indragna i kriget.
Soldaterna hade smeknamn som ”Stora Norrland”, ”Morsgrisen”, ”Sångfågeln” och ”Molnets broder”. Och så var där 111:an Elof ”Loffe” Olsson från Stockholm. Han som pratade söderslang. Han som stod för alla galna upptåg bland soldaterna, sådant som retade befälen till vansinne, men gjorde livet lite lättare och roligare för soldaterna. Han som spelades av Janne Carlsson.
”Loffe” blev seriens mest omtyckta person.
Och Janne Carlsson blev Janne ”Loffe” Carlsson för resten av sitt liv.
Jag tror inte han hade särskilt mycket emot det.
I de två succéfilmerna ”Repmånad” (1979), Lasse Åbergs komedi om några män som kallas in till det militära för repmånad”, och i ”Göta Kanal” (1981), Hans Ivebergs komedi om en båttävling mellan Stockholm och Göteborg, kan man nästan säga att Janne Carlssons rollfigurer var varianter av ”Loffe”. Man tyckte i alla fall om dem av ungefär samma anledningar.
Det var genom ”Göta Kanal” som begreppet Skita i det blå skåpet blev känt, som ett uttryck för att man har gjort bort sig.
Fast faktum är att Janne Carlsson hade använt uttrycket redan i ”47:an Löken blåser på” från 1972.

”Han med det varma skrattet”

Och Janne har berättat att det kommer från något hans pappa, plåtslagarmästaren, brukade säga till sin unge son Janne, när han tyckte att sonen hade betett sig illa.
Janne Carlsson gjorde mycket mer under sin karriär.
Ett 40-tal tv- och långfilmer totalt. ”Gräsänklingar”, ”Smugglarkungen”, ”Jordgubbar med riktig mjölk”, ”Persona non grata”, ”Rallybrudar”. Komiska roller, allvarliga roller, en blandning av båda två.
Han ledde Melodifestivalen 1981.
Han var med i SVT:s ”Stjärnorna på slottet” 2008-2009, ihop med Kjerstin Dellert, Jonas Gardell, Staffan Scheja och Christina Schollin.
Och för oss som tittade, blev ”Loffe” hela tiden som en slags undertext vad han än gjorde.
Upptågsmakaren, han med det glada skrattet, det varma leendet, men inte sällan med ett stänk av vemod och allvar i botten.
Ja, vi tänker nog mustasch, också, även om det kanske inte är så modernt nu för tiden.
Janne Carlsson har somnat in efter 80 år.
”Loffe” lever vidare. Nu och för alltid. Så fort svenska folket tänker på honom, om det sedan är på rollfiguren i militärklädsel eller Janne Carlsson, kommer vi att minnas på hur många olika sätt han gjorde vår tillvaro väldigt mycket roligare.