Kvinnliga konstpionjärer hyllas stort

Kvinnliga konstnärer syns knappt i konsthistorien. Men på Artipelag i Stockholm visas nu ett femtiotal pionjärer från de senaste hundra åren. Med "Signature women" vill museet lyfta fram både kända och okända kvinnor.

En stor graffitimålning möter besökarna i Artipelags ljusa entré. Carolina Falkholts händer tecknar orden "Signature women", på en färgstark bakgrund där rosa och blått sticker ut – "färgerna från transflaggan" konstaterar hon. Falkholt är en av ett femtiotal kvinnliga konstnärer som lyfts fram i en exposé med 350 verk, från 1900-talet och framåt.

– I det kvinnliga konstnärskapet har det alltid funnits mycket hantverk. Så det var härligt att lyfta fram hur händerna talar ett språk på så många olika plan, säger Carolina Falkholt som "älskar idén" med utställningen.

– Det är fantastiskt att vara en del av det här kapitlet i tiden, för det har hänt väldigt mycket för kvinnliga konstnärer under de senaste 100 åren.

"95 procent män"

Utställningen samlar allt från Hertha Hillfons tidiga skulpturer till Lena Svedbergs politiska och anarkistiska konst och Tyra Lundgrens androgyna porträtt. Cecilia Edefalk omtolkar klassiska verk ur historien och Ann-Sofie Back bidrar med kläder ur sin kollektion.

Idén tog form när Artipelags museichef Bo Nilsson skulle hjälpa en norsk konstinstitution att ta fram kvinnliga konstnärer. Han visste visserligen redan att konsthistorien är snedbalanserad.

– Men jag blev frapperad över att om man lade ihop alla skildringar av historien ingick 5 procent kvinnor och 95 procent män. Kvinnor är underrepresenterade i den svenska konsthistorien och det är likadant i de andra nordiska länderna, säger han.

Utställningen är uppdelad i årtionden, vars strömningar symboliseras av ett par konstnärer. Var och en är pionjär i sin egen tid, understryker Bo Nilsson, men de passade inte alltid in i konstens kanon. Utställningen börjar dock med de välkända modernistiska förgrundsgestalterna Siri Derkert, Sigrid Hjertén och Vera Nilsson. Allihop sökte de sig ut i världen, till metropoler som Paris, Berlin och New York, där de kunde leva ett friare liv.

Men här syns också bland andra Nell Walden, en mer förbisedd konstnär som debuterade 1913 i Berlin och målade på baksidan av glasmaterial.

Bortglömda konstnärer

Även Siri Rathsman, som var verksam på 1930-talet i Paris, är en av dem som försvann i historieskrivningen.

– Hon var en fenomenal grafiker. Det är en extremt underskattad svensk konstnär; du kan hitta grafiska blad av henne för 100 kronor, säger Bo Nilsson.

Hans mission är att visa även bortglömda konstnärer. Det är en ambition han ser över hela världen – han kallar det Hilma af Klint-effekten.

– Först nu har hennes genomslag blivit riktigt stort. Och det gäller inte bara henne. Titta på vad som händer på den amerikanska konstscenen, Smithsonian har just beslutat att bygga ett kvinnomuseum i Washington och Moma har hängt om sina samlingar i New York med ett större kvinnligt perspektiv. Så alla gör samma resa nu.

Kvinnor använde ofta skiftande material och uttryck, vilket bildade en motrörelse mot modernismen och dess hyllning av industrialismen, framhåller Bo Nilsson. Här finns till exempel den storslagna mattan "Röda rabatten" från Märta Måås-Fjetterströms ateljé, och skulpturer av formgivaren Estrid Ericson som startade Svenskt Tenn. Samtliga Signe Persson-Melins verk från den välkända Helsingborgsutställningen H55, från 1955 visas också.

– På den utställningen har plötsligt kvinnor en helt annan position.

Sent genomslag

Under 1960-talet började saker att förändras, men inte förrän på 1980-talet, då kvinnliga fotografer som Tuija Lindström och Maria Miesenberger börjar kliva fram, sker ett riktigt paradigmskifte inom konstvärlden, menar Bo Nilsson.

– Det får än mer genomslag på 90-talet men fullt ut först under 2000-talet. Då får kvinnliga konstnärer en position som är markant, med Mamma Andersson, Klara Kristalova och Natalie Djurberg. De har också internationella framgångar, så cirkeln sluts på ett sätt.

Numera utbildas fler kvinnliga konstnärer än manliga, de har en helt annan plattform och deras verk inbringar överlag lika mycket pengar som männens, slår Bo Nilsson fast.

– Men på det stora hela finns det nog fortfarande en snedbalans.