Niklas Strömstedt om Jenny Strömstedt: ”Får ta hand om mig”
Stökiga barndomen: ”Hasch och mellanöl”
Uppdaterad 2024-04-12 | Publicerad 2023-09-11
Han har länge varit popstjärna och tv-profil. Nu kan Niklas Strömstedt, 65, även kalla sig författare.
Häromveckan kom hans självbiografi ut.
– Många har frågat mig de senaste tio åren om jag inte ska skriva någonting. När jag hade skrivit mitt ”Sommar”-program för två år sedan, kände jag att det var kul att skriva. Så jag tänkte: Ska jag göra det, är det nu, säger han.
Om man tittar på bokomslaget till Niklas Strömstedts bok är det lite oklart om boken heter ”Om” (som en av hans största hits) eller ”Om Niklas Strömstedt”.
– Det får man välja själv, säger han om boken, som inte, som vanligt är ibland, har någon spökskrivare.
– Det skulle ha varit konstigt att inte ha skrivit själv.
Faktum är att om Niklas inte varit så musikalisk, hade han kanske blivit journalist. När jag var nybliven popskribent på Aftonbladet i slutet av 1970-talet, var tre år yngre Niklas krönikör i VeckoRevyn. Han hade ju att brås på. Pappa Bo Strömstedt (1929–2016) var nybliven chefredaktör på Expressen. Mamma Margareta Strömstedt (1931–2023) var då tv- och radioproducent och blev sedan författare.
– Jag hittade de där krönikorna för något år sedan. Jag skulle vilja slå ihjäl mig själv för dem… så beskäftig och världsvan jag försökte framstå som. Men på den tiden tog jag krönikorna och samlade dem i en pärm och sökte jobb genom att lämna in dem i Aftonbladets reception, jag sa att Sigurd Glans (då legendarisk redaktionschef) skulle ha dem.
– Jag fick aldrig något svar och till Expressen kunde jag ju inte gå… så jag tackar Sigurd Glans för att jag valde en annan bana (skratt).
”Haft problem med skador och skit”
Det är kul att läsa boken. Samma popvärld som han har sett från insidan, som artist, har ju jag bevakat från utsidan, som nöjesjournalist. Från det första professionella jobbet som pianist i Ulf Lundells turnéband och på några skivor, till med- och motgångar som soloartist och så naturligtvis några framgångsrika omgångar med GES.
Han konstaterar att mycket hade kanske blivit helt annorlunda om inte svenska fotbollslandslaget hade varit så bra och vunnit brons i VM i USA 1994, vilket förstås bidrog till att deras låt ”När vi gräver guld i USA” blev en klassiker.
Niklas började skriva på boken förra sommaren.
– Vi spelade ju med GES under hela tiden, men det var mycket tid på dagarna. Man kan inte spela golf hela tiden. Och det hade jag ändå inte gjort, jag har haft problem med skador och skit.
Var det svårt att bestämma vad du skulle ha med och inte ha med? Och att minnas allt?
– Eva (Gedin, förläggare) sa: Skit i vad du tror ska vara med eller inte, skriv bara! Och att censurera sig själv innan man skrivit, det tror jag är fel.
– När jag började skriva märkte jag att jag kom ihåg väldigt mycket, utom kanske de tio första åren.
Hamnade hos barnpsykiatrin
En del av barndomen vill han kanske inte minnas. Den var stundtals strulig.
– Jag blev relegerad från Adolf Fredriks när jag gick i femman. Jag var pratig och allmänt stökig.
– Tidigare, när jag var nio år, hamnade jag på barnpsyk. Jag var självdestruktiv, rev sönder mina teckningar, hade sönder massor av saker, ville kasta mig ut genom fönstret.
– Barnpsykiatrin såg lite annorlunda ut på 1960-talet. Jag var där i en och en halv månad. Jag kände bara att jag var inlåst. Det var lite svajigt i hela familjen då, mina stackars föräldrar visste inte vad de skulle göra med mig.
– När jag gick i trean började jag smygröka, i femman, sexan blev det hasch och mellanöl och sådant.
Började som dj på Gröna Lund
En flytt från förorten Hagsätra till Södermalm förändrade allt.
– Jag fick en chans att byta identitet. Började spela fotboll på allvar. I åttan var jag ordförande i elevrådet.
Parallellt med detta kom popmusiken in i Niklas liv. Hemma fanns inte bara massor av böcker (mer om det senare…) utan även instrument; en gitarr, ett piano. Han började plocka ut ackorden till sina favoritlåtar med Beatles, Kinks och andra favoritband.
När han inte spelade själv i olika band, var han disc-jockey på Gröna Lund, sedan på innekrogen Atlantic.
Relationen till Ulf Lundell
Genombrottet som musiker kom när han som 21-åring fick jobbet att spela keyboards i Ulf Lundells turnéband på ”Ripp Rapp”-turnéen.
Frågar någon mig, är det den bästa upplagan av Ulf Lundell live.
– Det var ett fint litet band. Det var ju ofattbart att få det där jobbet, helt bananas. Lasse Lindbom har betytt jättemycket för mig. Han tog beslutet att jag skulle få vara med i bandet. Sedan fick jag ju spela med hans band. Jag har lärt mig jättemycket av honom. Inte minst hur man tar en publik.
Har du något förhållande till Ulf Lundell i dag?
– Jag hörde senaste plattan, där finns ett par bra låtar. Men jag har nyligen lyssnat på ljudböckerna av hans ”Vardagar”, åttan och nian. Det är fascinerande att komma in i hans värld. Att gå omkring med honom i öronen i 40 timmar, det är nästan något meditativt.
Om Jenny: ”Kommer få ta hand om mig”
Självbiografin handlar inte bara om artistlivet. Där finns naturligtvis barnen, föräldrarna och lillasystern och första hustrun Efva Attling och nuvarande Jenny Strömstedt med.
– Det är svårt att skriva om andra människor, av respekt för dem. De närmaste som jag skriver om har fått läsa.
Ett kapitel handlar om åldrande. Om allt från utseendet till att kuken inte står, kanske.
– Kanske… Det är väl rätt allmänmänskligt, att fundera över hur det blir. Jag är gift med en kvinna som är 14 år yngre. Hon kommer att få ta hand om mig, om vi inte blir senildementa samtidigt och hamnar på samma boende.
Om manlig tystnad: ”Ärvt det”
Ett annat kapitel handlar om tystnad. Om att inte våga prata om det man känner och hur man mår.
– Det är nog en ganska manlig åkomma att tystna, speciellt när det kommer till nära saker, känslor, sådant som kan riva upp konflikter, kanske såra. Min pappa var sådan, han var en briljant retoriker i både tal och skrift, men när det kom till sådant som låg nära, hade han det svårt. Farfar också. Jag har väl ärvt det.
– Genom att slita ut några terapeuter har jag kommit fram till att man måste faktiskt våga prata om allt.
Att Niklas för några år sedan skulle göra en turné där man blandade musik och prat, ihop med psykologen och psykoterapeuten Per Naroskin, var faktiskt hustrun Jennys idé.
– När vi hade tittat på tv-serien ”In treatment” sa hon: Du kanske skulle ha en terapeut med på din turné?
– Va’?, utbrast jag.
– Ja, alltså på scenen, förtydligade hon.
Hoppas på mer av SVT-programmet
Om det blir några fler program i TV4-serien där han och Jenny möter andra par och diskuterar relationer, vet han inte. Han skulle gärna också göra fler avsnitt av SVT-serien ”Tack för musiken”.
– Vi snodde konceptet rakt av från Elvis Costello och gjorde det på vårt sätt. Det var väldigt uppskattat. Det är bara för SVT att ringa. Jag är inte TV4-fierad.
Och så ska han ägna hösten och våren åt att planera något som kanske kan bli en föreställning hösten 2024.
Fram till dess får alla som gillar Niklas hålla tillgodo med självbiografin. Det är inte det sämsta. Drygt 40 år av Niklas Strömstedts liv, är också lika lång tid av Sveriges kultur- och nöjeshistoria, med tanke på alla han har samarbetat med.