Bara en svensk vinst – men en klart sevärd Oscarsgala
Jan-Olov Andersson: Allt överskuggades av det pinsamma slutet
Fyra svenska vinstchanser blev bara en Oscarsstatyett, för filmfotografen Linus Sandgren.
”La la land” tog inte storslam, men blev ändå galans största vinnare.
Men allt överskuggades av det rekordpinsamma slutet, när man förväxlade vinnarna av bästa film.
På något märkligt sätt lyckades Warren Beatty och Faye Dunaway ha fått fel kuvert och först utropade de ”La la land” till vinnare av bästa film, innan allting plötsligt ändrades och ”Moonlight” utsågs till vinnare.
Under någon minut rådde total förvirring. Hur det gick till, kommer väl att redas ut så småningom.
Det blev, tyvärr, det man nu kommer att minnas av galan. Skandal-Oscarsgalan!
Även om det inte blev någon svensk vinst, så dominerade Sverige, på sitt sätt, ändå inledningen av Oscarsgalan.
Först dansade hela salongen till ”Can't stop the feeling” som sjöngs av Justin Timberlake och skrevs av honom ihop med svenskduon Max Martin och Shellback (eller Karl Johan Schuster som han egentligen heter).
Nothing I can see but you when you dance, dance, dance/A feeling good, good, creeping up on you/So just dance, dance, dance, come on.
Måste erkänna att jag tycker det var rätt att den här rätt tjatiga hitlåten senare under galan inte vann en Oscar för bästa sång.
Men som öppningsnummer för Oscarsgalan blev låten en både oväntad och lyckosam stämningshöjare.
Sedan fick Alicia Vikander dela ut det allra första priset, statyetten för bästa manliga birollsskådespelare. Hon verkade lite nervös och gjorde väl inget djupare intryck. Men så fick hon inte heller säga mycket mer än de nominerades namn.
Mellan dessa ”svenskframträdanden”, gjorde Jimmy Kimmel sin öppningsmonolog.
För oss svenskar är den 49-årige programledaren och komikern ett tämligen oskrivet blad. Han har haft sin pratshow ”Jimmy Kimmel Live!” på tv-kanalen ABC ända sedan 2003. Har inte väckt så mycket uppmärksamhet utanför USA, då den länge sändes i skuggan av mer berömda Jay Lenos och David Lettermans program, som dessutom åtminstone under många säsonger kunde ses på olika svenska tv-kanaler.
Jimmy Kimmel var bra. Vass på ett lite subtilt sätt.
Det har spekulerats i hur mycket han skulle driva med Donald Trump.
Det gjorde han, rätt ofta och mycket, men ändå utan att nämna hans namn så ofta.
Det handlade om allt från att alla de 225 länder där Oscarsgalan visas, nu hatar USA, till hyllningen till Meryl Streep som nu var nominerad för 20:e gången, trots att hon är överskattad och tämligen kass. Givetvis en passning till vad Donald Trump har sagt om henne.
Meryl Streep fick, förstås, en stående ovation.
Och så fortsatte Jimmy Kimmel hela galan, med små nålstick mot presidenten.
Efter Linus Sandgrens vinst, skämtade han om läget i Sverige, apropå Donald Trumps utspel om vårt land förra veckan.
Och så drog han, inte helt oväntat, sin låtsasfejd med Matt Damon, som har pågått i åratal, till sin spets, på ett väldigt roligt sätt.
Utan att kanske göra något riktigt minnesvärt som värd för Oscarsgalan, sådant folk kommer att tala om i åratal, kändes Jimmy Kimmel hela tiden väldigt rätt. Proffsigt säker, hela tiden småfräck och smårolig.
Ett lyckat grepp, om än lite utdraget, var när turisterna på en rundtursbussfärd i Hollywood helt oväntat (för dem) fick göra entré i Dolby Theatre och hamna mitt i Oscarssändningen och hälsa på kändisarna. Denzel Washington hann till och med viga ett par, även om giltigheten i pastor Washingtons spontansnabba vigsel kan diskuteras.
Ett annat lyckat grepp var att låta kändisar dela ut priser med sina idoler. Charlize Theron med Shirley MacLaine, Javier Bardem med Meryl Streep och Seth Rogen med Michael J. Fox (mycket gripande).
Hade skrivit att jag inte alls blir förvånad om Jimmy Kimmel får förtroendet att leda Oscarsgalan nästa år igen. Nu lär det inte bli så, även om misstaget att utse fel vinnare naturligtvis inte var Kimmels fel. Men nu är han för all framtid förknippad med den kanske största skandalen i Oscarsgalans historia. Så han lär inte få leda galan någon mer gång.
”La la land” blev, som väntat, galans stora vinnare.
Tog inte storslam, men sex vinster, inklusive två tunga - bästa regi och skådespelerska - är ju inte fy skam.
Men för Sverige blev det alltså ”bara” en svensk vinst, av tre möjliga.
Filmfotografen Linus Sandgren var favorittippad att vinna för sina häftiga bilder i ”La la land” och gjorde det också.
Höll ett kort och fint tacktal, tackade sin fru och barn på svenska (Jag älskar er, ni är mitt allt) och skickade en hälsning till sin pappa uppe i himlen.
Väldigt synd att Bertil Sandgren, som gick bort för två år sedan, 72 år gammal, inte fick uppleva sin sons Oscarsvinst. Han jobbade bland annat som inköpare på filmbolaget Sandrews, vi träffades ofta genom jobbet och han var en genuin filmälskare, alltid lika rolig att prata film med.
Det blev ingen vinst för ”En man som heter Ove”, utan den gick till iranska ”The salesman” av Asghar Farhadi (som har Sverige-premiär 24 mars).
Hur många sympatiröster flmen fick på grund av president Donald Trumps inreseförbud för folk från sju länder, ett av dem Iran, är förstås omöjligt att veta.
Farhadis film, tyska ”Min pappa Toni Erdmann” och ”En man som heter Ove”, fjolårets mest inkomstbringande icke engelskspråkiga film i USA, var de tre filmer det talades om i förhandsspekulationerna.
Asghar Farhadi höll sitt löfte att bojkotta galan på grund av inreseförbudet. Ett tacktal från regissören lästes upp av en amerikanska, med iransk bakgrund, där temat var en tydlig markering mot allt vad Donald Trump står för.
Det blev heller ingen vinst för Eva von Bahr och Love Larson för sin make up och frisyr för Rolf Lassgård i ”En man som heter Ove”. Man ska kanske inte hävda att kvantitet slog kvalitet, men massor av galet utspökade serietidningsfigurer slog en fint utmejslad surgubbe.
Två år i rad har paret nu varit nominerade. Det är nog bara en tidsfråga innan Hollywood kallar och ger dem jobb på en riktigt maffig storfilm. Det blir väl också en slags vinst…
Som helhet var det, under ungefär 98 procent av sändningstiden, en av de mer sevärda Oscarsgalorna, även om det rådde brist på känslosamma och smarta tacktal, birollsvinnaren Viola Davis (för ”Fences”) och huvudrollsinnehaverskan Emma Stone var två undantag.
Sedan kom det avslutande haveriet…