Doktor Mouna: Jag var helt enkelt död
Räddades mirakulöst under den dramatiska flykten från Iran
Publicerad 2022-04-24
Föräldrarna stod på regimens dödslista i Iran och till slut tvingades familjen lämna landet.
Under flykten var Mouna ”Doktor Mouna” Esmaeilzadeh en hårsmån från döden – men räddades mirakulöst.
– Jag fick en andra chans till livet.
Redan som liten flicka drömde hon om att göra världen till en bättre plats. Det var en vision sprunget ur det faktum att läkaren och hjärnforskaren Mouna ”Doktor Mouna” Esmaeilzadeh, 42, föddes under den iranska revolutionen. Hennes föräldrar som var politiskt aktiva stod på regimens dödslista och familjen som levde undangömda tvingades till slut att fly landet.
– De stod på dödslistan för att de helt enkelt ville ha demokrati. Vi levde ett hemligt liv från min födsel och jag har exempelvis aldrig sett en lekpark i Iran. Vi åkte från hus till hus och det var snälla människor som gömde oss och räddade våra liv, en del av dem kände vi inte ens. Det hade ju kunnat kosta dem livet.
– Till slut blev det ohållbart, vi hade inga fler hus att gömma oss i. Flera av våra vänner som ville ha demokrati blev arresterade, torterade och avrättade. Vi var tvungna att fly och det blev en lång och dramatisk resa via bergen till Turkiet.
”Jag var helt enkelt död”
Har du minnen från dina första år i Iran?
– Ja, lite. När jag blev rädd sprang jag och gömde mig i hörnet av rummet och det gjorde jag så fort gardinen rörde sig, men också när jag hörde motorcykelljud. Det var nämligen motorcyklar som revolutionsgardisterna färdades på och när jag hörde sådana ljud blev jag väldigt rädd och trodde de skulle komma och ta oss. Men det var samma sak när vi kom till Sverige, jag var rädd för att sova och att blunda på nätterna. Varje gång man gjorde det kunde ju våra föräldrar försvinna och aldrig komma tillbaka.
Under flykten till Sverige var du nära att mista livet?
– Vi var ju tvungna att fly med vanliga kläder, annars hade regimen förstått vad vi var på väg att göra. Jag satt med min mamma på en hästrygg och det var mitt i natten och mellan minus 25 och 30 grader, så det var exceptionellt kallt. Det var också snö upp till hästen som plötsligt halkade till och jag gled ur mammas famn och ner i den djupa snön. Det tog ett bra tag innan hon till slut kände mitt hår och hittade mig. Då var jag helt livlös, jag andades inte och hade ingen puls. Jag var helt enkelt död.
Vad hände då?
– Vi tog oss till en liten kurdisk bergsby och de fattiga bykvinnorna tog av mig kläderna och sänkte ner mig i en balja som var fylld med tempererat vatten. Mina föräldrar och bröder var helt säkra på att jag var död, men helt plötsligt började jag blinka till och jag kom sedan tillbaka till livet. De skrek och grät och tackade gud för miraklet. Tack vare det fick jag en andra chans till livet.
Har allt som hänt påverkat dig mycket?
– Ja, det tror jag. Under många år försökte jag bara överleva. Men jag har nog också blivit mer tungsint. Innan jag och min bror hade blivit tonåringar hade vi avverkat minst ett tiotal nära döden-upplevelser. Att aldrig känna trygghet och veta om ens föräldrar kommer leva tills imorgon… Vi brukar säga att trauman ger superkrafter, men det ger också ärr, så det är klart det finns demoner som säkert kommer följa en hela livet. Men man lär sig hantera det.
Hur var första tiden i Sverige?
– Jag var väldigt traumatiserad och rädd och pratade inte så mycket. Men jag fick gå till en lekpark för första gången och smaka på hur det var att vara barn. Det var svårt att förstå att vi var fria och inte längre behövde vara rädda. Men sedan var det ju fortfarande allt det där med gardiner och motorcyklar. Idag gillar jag verkligen fordon och bilar, men jag kan ibland känna att nackhåren reser sig om jag hör en motorcykel.
Möttes ni någon gång av rasism i Sverige?
– Nja, men det är klart man kan ha blivit behandlad annorlunda i olika sammanhang. Däremot har jag alltid känt att jag inte vill känna mig som ett offer eller att det ska vara synd om mig för att jag är invandrare och kanske behöver kämpa dubbelt så hårt. Om det krävs att jag är dubbelt så duktig får jag väl vara det. Det är okej. Jag har alltid bara haft målet framför mig.
Tror du det synsättet är en bidragande orsak till att både du och din bror Saeid Esmaeilzadeh, som är en otroligt framgångsrik entreprenör, har kommit så långt?
– Jag tror det kan ha varit en av förutsättningarna. Även om man är ett offer, så bör man inte se sig själv som ett offer. Då blir ju fokus på det istället för fokus på målet. Krävs det som sagt också att man kämpar dubbelt så hårt så får det vara så. Det är bara att göra det. Sedan kan det såklart finnas stunder då man tycker saker är orättvisa, men om man går omkring och tycker synd om sig själv, så kommer man ingenstans med det.
Ska kunna leva i 1000 år
Hur kom det sig att du intresserade dig för läkaryrket och hjärnforskning?
– Jag har varit omringad av död hela under hela min uppväxt och är nog därför ganska besatt av livet och konsten att leva. Vad gäller hjärnan har jag alltid varit en tänkande person och intresserat mig för filosofi och sådant. Jag är nyfiken och vill förstå människan och varför vi är här. De stora frågorna.
Du har sagt att du tror människan kommer kunna leva betydligt längre i framtiden?
– Om man tittar på de senaste hundra åren har den vetenskapliga utvecklingen varit helt fantastisk. Men det är ingenting mot hur de kommande hundra åren kommer vara, det går i raketfart. Ser man rent matematiskt på hur utvecklingen har varit och extrapolerar till hur det kommer att fortsätta kan man se att de kommande hundra åren inte kommer motsvara hundra år med dagens utvecklingstakt – utan närmare 20 000 år. Tänk er bara vad vi har gjort de senaste 20 åren vad gäller mobiltelefoni. Om man på 1700-talet hade sagt ”om 300 år kommer du kunna köra Facetime med någon på andra sidan jordklotet”. De hade bränt en på bål, det låter ju helt galet.
– På samma sätt låter det galet att man ska kunna leva i exempelvis tusen år, men med den utvecklingstakt vi har är det inte alls otänkbart. Tvärtom skulle det vara ganska osannolikt att det inte gick åt det hållet.
Du tror alltså det skulle kunna bli så i en framtid?
– Ja, redan nu håller man på och kartlägger åldrandets molekylära mekanismer och när man väl har gjort det är det bara att gå in och klippa och klistra i gener och exempelvis se till att vi inte åldras.
– Redan idag skulle vi kunna skapa dalmatiner med hjärtan på med hjälp av gensaxar som är en teknik där man väldigt precist, billigt och enkelt kan gå in i livets koder, alltså arvsmassan. Man skulle också kunna gå in och sätta stopp för sjukdomar som cancer eller Alzheimer och på samma sätt skulle man kunna stoppa åldrandet. Vi går verkligen mot en framtid där vi potentiellt skulle kunna bota sjukdomar och sätt stopp för svält och fattigdom.
Men då kanske det kan bli så att får andra problem?
– Precis och det där är intressant. Om vi får leka Gud och se till att det varken finns faror eller hot – vad händer då? Det handlar också om meningen med livet. Vi är så definierade av att det måste finnas död. Vad händer om vi aldrig dör? Blir vi mer moraliskt korrekta personer eller blir det tvärtom?
Karriärkvinna – och hönsmamma
Det känns som du jobbar ofantligt mycket. Men du har också två barn med maken Rasmus. Är det knepigt att få ihop livspusslet?
– Jag trodde jag var en karriärkvinna och att det bara var att ploppa ut några barn och fortsätta leva som innan. Men jag upptäckte att jag var lika mycket en hönsmamma. Det var lite chockartat att lära känna den delen av sig själv. Lika extrem som jag är i yrkeslivet, lika överbeskyddande är jag som mamma. Det har verkligen varit svårt att jonglera i det, jag har velat vara 200 procent mamma och 200 procent yrkesperson.
Om amatörpsykologerna Shimoda får göra en analys antar vi att det du var med om som barn påverkar hur du är mot dina egna barn?
– Jag tror verkligen att amatörpsykologerna har rätt här och jag har haft otrolig separationsångest från mina barn. Fram till nyligen tog jag med dem överallt och även om jag skulle resa till andra sidan jordklotet för att hålla ett föredrag skulle de vara med. Jag ville inte att de skulle känna att jag lämnade dem. Nu har jag lärt mig att vara borta från dem två eller tre nätter i alla fall.
Men du får kämpa lite?
– Inte så lite. Jag kämpar verkligen jättemycket med det där.
Doktor Mouna om…
…hon känner sig mest som en iranier eller en svensk
– Jag känner mig som en iranier i Sverige, däremot känner jag mig svensk om jag åker utomlands. Men jag pratar persiska hemma och jag pratar även det med mina barn.
…vad hon gör när hon inte jobbar
– Jag älskar att umgås med familj och vänner. Något jag också gillar är att spela piano, men det är det ingen som vill lyssna på. Det låter riktigt uselt. Men musiken är lite av en tillflykt för mig som inte pratar så mycket om känslor och sådant. Men pianot får höra allt. I ett parallellt liv hade jag gärna blivit musiker eller dirigent.
FAKTA: Det här är Dr Mouna
Namn: Mouna Esmaeilzadeh Ingerslev.
Född: 15 april 1980 i Teheran.
Familj: Maken Rasmus och två barn.
Yrke: Läkare, hjärnforskare, entreprenör och tv-profil. Fick Mensapriset 2019, var med i ”Svenska powerkvinnor” m.m.
Aktuell: Tävlade i årets omgång av ”Let’s dance”, men röstades ut från programmet på lördagskvällen.