Haags sommarprat skulle kunna bli en ”feel good”-film

Robert Laul

helskärm

Av Martina Haags sommarprogram hade Hollywood-regissören Lasse Hallström kunnat göra en hygglig "feel good"-film.
Med ett hemskare slut skulle det funka som skräckrulle också.

Två systrar som drömmer samma dröm. Ett övergivet hus i Estland. En spådam och ett svartvitt foto. En resa som måste göras. En gåta som får sitt svar – eller fick den verkligen det? Det är skickligt uppbyggt, levande berättat och spännande cliffhangers. Lite bearbetning och ett blodigt klimax så blir det ett finfint filmmanus.

Har eströtter

Jag känner till Martina Haags böcker, har sett filmerna och hejat på henne och maken Erik i På Spåret. De som vann i vintras och verkar vara världens mest perfekta par. Men jag hade ingen aning om att hon har rötterna i Estland, precis som jag själv. Laul betyder sång och därför slukar jag hennes historia med stigande intresse och igenkänningsmätaren slår i taket: farföräldrarnas flykt med båt under kriget, konstig mat och obegripligt prat, nyfikenheten på en historia man inte vet så mycket om.

Inte alls tungt

Under tonårstiden förnekar Martina sin estniska bakgrund – "Som att vara från Finland fast ännu mera Domus-bralla" – och låtsas att hon egentligen är Nadya Kalinka från Ryssland (lite paradoxalt med tanke på att i dagens Estland är ryssar diskriminerade fast det kunde inte Martina veta då, på 1970-talet, när landet ännu var en del av dåvarande Sovjetunionen, självständigt först 1991).
Själva poängen med berättelsen är, lite klyschigt uttryckt: en hel människa blir du inte förrän när du vet var du kommer ifrån och känner till din historia. Martina Haag tycks vilja påminna oss om att det är viktigt att prata om saker, även de jobbiga.
Nu låter det kanske väldigt allvarsamt och tungt men så är det inte alls. Hon kryddar med en lagom dos humor, som den dråpliga auramassagen på ett estniskt spa, samt ett musikval som åtminstone faller oss halvestländare i smaken.