Lars Lerin öppenhjärtig om allt – utom priset på sina tavlor
Lars Lerin var andra Stjärnan på slottet att tala ut om sitt liv.
Carolina Gynning uttryckte i programmet nog vad många känner inför honom:
– Han har fått status av gosfarbror!
Så är det ju. Det har nog inte så mycket med Lars Lerins fantastiska konstnärsskap att göra, som hans trivsamma utstrålning i de tv-program han har lett eller medverkat i. Det förstärks av hans vänliga röst och den värmländska dialekten.
Värmländska kan, precis som min egen östgötska, låta lite töntigt. Eller bonnigt. Alla repliker från kvinnan från Mjölby som folk skrattar åt i Lasse Åberg-klassikern ”Sällskapsresan”, hade lockat till samma reaktioner om det hade sagts av någon från till exempel Munkfors (som Lerin kommer från).
Men det är något speciellt med Lerins värmländska. Något varmt, innerligt, känsligt, snällt… som hos just en gosfarbror.
Fast en sådan var han inte alls när han bodde i Lofoten med sitt då livs första stora kärlek, en norsk konstnär.
Från en bra början på det 13 år långa förhållandet, spårade det så småningom ur tack vare Lars Lerins svartsjuka, medicin- och alkoholmissbruk. Om det berättade han väldigt öppenhjärtigt.
Och så var det hela tiden när han skildrade sitt eget liv. Frispråkigt och ibland med lite självironisk humor.
Vi fick glimtar från en barndom när han hellre ville vara flicka. Mamma försökte få honom att vara som de andra pojkarna; spela fotboll och åka moped. Allt för att han inte skulle bli homosexuell. Medan Lars och en kompis hellre stoppade in tennisbollar under skjortan, som bröst, och gick och retade en gubbe som gillade småflickor på ålderdomshemmet.
Vi fick glimtar från puberteten när han hela tiden kände att han var ”i fel kön” och när han blev lite äldre vågade han inte gå på gay-disco utan att vara så berusad att han knappt kom ihåg vad som hände där.
Han berättade roligt hur han ”kom ut” inför föräldrarna genom att första dagen säga att han var bisexuell, nästa homosexuell, som att det skulle lugna dem att liksom ta det i etapper.
(Sedan blev det inte så stor sak av det som han hade fruktat)
Det var också en dråplig historia om hur den enda kvinna han någonsin hade kysst var – Monica Zetterlund (1937-2005), en av alla tiders bästa svenska sångerskor.
Och så blev det förstås lite prat om tv-programmen, som han såg som en stor utmaning då han tvingades gå emot sina egna rädslor och sociala fobier för att göra dem, och om hur han träffade nuvarande maken Manoel ”Junior” Marques, som han nu har fyra barn ihop med.
I stort sett det enda Lars Lerin inte ville prata om, trots att han fick frågor om det, var hur mycket hans tavlor kostar.
Han ville väl inte skryta.
Tyvärr var bottennappet även i detta program dagens aktivitet.
Jag hade mycket hellre sett mer av Lars Lerins konst och hört honom berätta om den, hur han tänker när han skapar sina tavlor. Hade inte minst kunnat bli intressant för att Carolina Gynning, inte direkt en av de tystlåtna i programserien, ju också håller på med det, om än i en helt annan stil.
Nu skulle man låtsasleta fossiler.
– Bland det roligaste som finns, sa Pia Johansson, utan att jag trodde ett dugg på henne.
– Åtminstone i 25 minuter, konstaterade Carolina Gynning mer krasst.
Som tv-tittare tröttnade man redan innan de ens hade hunnit börja…
