Strulpellen levde ett liv som hade allt
”Countrymusikens största röst” har tystnat.
George Jones behövde aldrig göra sig till. Han hade levt vartenda ord han sjöng.
Det är sällan de prydliga och duktiga som blir mest älskade. Artisterna som verkligen lyckas lämna avtryck är ofta strulpellarna, de som ställer till det för sig och faller ner till botten men alltid reser sig igen. De som vågar vara som mest mänskliga.
Att George Jones av otaliga artistkollegor, skribenter och andra musikkännare räknas som countryns allra störste handlar givetvis om begåvning men också om att han som få andra tog in sitt liv i det han sjöng.
Och vilket liv sedan. Historien innehåller allt. Skilsmässor, skottdramer, trafikolyckor, otaliga misslyckade affärsprojekt och ett lika legendariskt som kopiöst missbruk av kokain och alkohol.
Fyllehistorerna är otaliga. Till de bästa hör den om när Jones fru hade gömt bilnycklarna och han i stället körde ner till spritbutiken på familjens åkgräsklippare.
Ingen sjöng mer om att dricka än George Jones. Väldigt få sjöng lika rörande om kärlekens alla sidor och stadier. Ofta smälte det ena ihop med det andra, som i hiten ”If drinking don’t kill me (her memory will)”.
Mest känd blev Texas-sångaren för ”He stopped loving her today”, en 80-talsballad om kärlek som bara döden kunde släcka.
George Jones låtar var så bra att de nådde och influerade långt utanför countryvärlden. Frank Sinatra kallade honom ”världens näst bästa sångare”.
Nu finns inte ”Possum” längre. Men musiken lär leva vidare i generationer, hopplöst mänsklig som den är.