Risk att Jessica blir kanonmat
Uppdaterad 2015-02-17 | Publicerad 2015-02-06
Markus Larsson: Gamla och riktiga proffs får sällan den uppskattning som de förtjänar
GÖTEBORG. Ingen lägger egentligen märke till Jessica Andersson under repetitionerna.
Det är synd.
Gamla och riktiga proffs får sällan den uppskattning som de förtjänar.
Jessica Andersson skulle kunna beskrivas som kanonmat.
Det svävar en sådan känsla i luften.
Tävlingen behöver äldre profiler som henne – som tradition betraktat är den kvoten Melodifestivalens ryggrad och själ. I princip varenda deltävling har minst ett välkänt namn från förr som har ställt upp en gång för mycket. Eller två.
Precis som exempelvis Magnus Carlsson blir Jessica Andersson en symbol för gamla tider och ett sound som den moderna versionen av tävlingen försöker lämna.
Skivbolagen kräver nya hits, Melodifestivalens bidrag ska helst märkas på strömmade topplistor, och i den världen har Jessica Andersson i dag en högst blygsam position. Hon är mer Svensktoppen än Spotify.
Jag inbillar mig att deltävlingen kommer att handla om andra och yngre namn.
Men där en svettig Eric Saade med nervös blick försöker få alla bitar i sitt senaste skrytbygge att fungera och där en Behrang Miri med andan i halsen letar efter rätt kamera med både ögon och händer ställer sig Jessica Andersson lugnt framför pressen och bara sjunger.
Det ser bedrägligt lätt ut. Det låter förvillande enkelt. Men det handlar om ett hantverk som vuxit upp och slipats på otaliga scener, ”Diggiloo”-turnéer, julbord och bullriga företagsevents med slips. Jessica Andersson är av den gamla skolan. Hon fuskar inte med effekter, slarvar aldrig med detaljer och har koll på varenda ton i sitt register.
Någon som högaktar Jessica Anderssons röst är Peter LeMarc. Han skrev fyra låtar och var med och producerade skivan ”40.14.4” för två år sedan.
Albumet utgick från Jessica Anderssons öppna och sorgsna självbiografi ”När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var” och är hennes överlägset finaste stund hittills.
Soundet på den plattan parkerar Volvon mitt mellan Memphis och Trollhättan. Men jämfört med ”40.14.4” låter Anderssons bidrag i år, ”Can’t hurt me now”, betydligt fegare. Kanske rätt taktik för att lyckas i rutan, men jag misstänker att Andersson lyst starkare om hon vågat vara mer LeMarc än opersonlig schlagerballad.
Betyder detta att Jessica Andersson är chanslös? Nej, det enda jag lärt mig efter att ha hustlat runt i Melodifestivalen i tio år är att spelreglerna och förutsättningarna brukar ändras från säsong till säsong och lördag till lördag.
För varje sådan här krönika som skrivs känns det som att en Pernilla Wahlgren skamlöst gammelbuggar sig vidare till final.
Larssons läckraste
Jessica Andersson. Stor och rutinerad klass, trots lam låt.
Larssons varning
”Pappa” med Daniel Gildenlöw. Aj, aj, aj. Det här bådar inte gott i morgon.