Bisarrt få hot - för en jacka

Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden

Serie­romanen ”Vad som än står” av Cyril Hellman och Peter Bergting ger en inblick i fotbollshuliganernas defekta värld. Laget är allt, därpå broderskapet, sedan våldet, därpå ingenting.

Det här är fascinerande. Och deprimerande. Och starkt berörande läsning.

Nya serieromanen ”Vad som än står” gör fotbollshuliganernas defekta värld av hat och kärlek åtminstone begriplig.

En gång för länge sedan, på det paradisiska 00-talet, var det rea hos kläd­butiken Nitty Gritty och jag köpte en assnygg grå jacka med ett stort märke på armen. Samma kväll råkade jag hamna på brittpopmusikklubben Bangers ’n Mash.

– Står du upp för jackan, eller?

Att gå på fotbollskilleklubb med Stone Island-märke visade sig lika smart som att vara en sockerbit i en bisvärm. Nu blev min oturlighet strax bara komik eftersom klubbarrangörerna Robert Plaszczyk och Weeping Willows- Magnus kunde intyga att jag var okunnig om både fotboll och medföljande brittiska lad-romantik. Mina val av klädmärken signalerade inte delaktighet i någon häftig huligankultur. Jag hade bara köpt en jacka och ville dricka bärs till The Smiths. All jolly good.

Men i firmakretsar på nätet förvrängdes incidenten och jag fick rent av ta emot hot om att behöva stå upp för jackan om de någonsin såg mig på stan. Stå. Upp. För. Jacka.

Vad är det här för bisarra personer? tänkte jag och dömde ut hela subkulturen som barnsliga knäppgökar. Det är lätt att reagera så på hot, att skära alla över en kam.

Vanligtvis har civilister i Burberry, Fred Perry eller Aquascutum inget att frukta från huliganerna, det framgår av serieromanen ”Vad som än står” av Cyril Hellman (text) och Peter Bergting (teckningar). Hellman, som jag känner sedan länge, är journalist och har baserat karaktärerna på åtskilliga intervjuer med verkliga ligister.

Det är en bisarr inblick för oss som bara kollar fotboll när det är EM. Laget är allt, därpå broderskapet, sedan våldet, därpå ingenting. Detta är fans som får Nick Hornbys alter ego i ”Fever pitch” att framstå som slötittare.

– Jag skulle bli lyckligt skadeglad om Djurgården åkte ut men det ska erkännas att i nästa stund skulle jag sakna dom. Det finns liksom ingen att slåss med utanför Grimsta, säger Patrik, AIK:are som slåss mot andra lags firmor i samband med matcher (så kallade box) för att få kickar.

”För även om du åkt på backen får du adrenalinskjutsen. Och du bär med dig känslan av att du stått upp. För dina kompisar. För ditt lag”, skriver författaren Stig Larsson i förordet.

”Vad som än står” är egentligen en stark och bedövande skildring av vit svensk arbetarklass, ett slags trasproletariat, med dystra liv och framtidsutsikter, hårda missbruk, tråkiga jobb och risiga relationer till pappa. Men det går också att läsa hur fotbollsvåldet paradoxalt skapar gemenskap över klass- och rasgränser.

Ja, så länge du är man. Kvinnor gör sig icke besvär. Fitta är synonymt med svaghet och idioti, allt ska vara stake, inget får vara bög. Det är manlighet som extremism, ett slags protestantisk heders­kultur, söndersexistiskt och ett stort samhällsproblem särskilt eftersom hatet skvätter långt utanför huligankretsarna.

Men jag begriper grabbarna bättre nu. Det är faktiskt enkelt att känna sympati med enskilda individer i det här vidriga gruppbeteendet. Men jag vill fortfarande inte hotas med spö på grund av ett klädmärke. Ett klädmärke. Det är bara för töntigt.

Veckans ...

BABE. Ulf Lundell. 40 år sedan klassikern ”Jack” gavs ut nu. Tiden går. Jag och Plura, tv-kock och rockstjärnan från Eldkvarn, läser den i bokcirkeln i ”Lundströms bokradio” i P1 på lördagsmorgnar just nu. Det lustiga för min del är att jag aldrig läst ”Jack” tidigare, och det framgår alltmer varför.

ESS. Beyoncé. Av någon anledning kan jag inte sluta lyssna på nya albumet ”Lemonade”. Anledningen är förstås att den är fruktansvärt bra. Hade den haft en megahit av typen ”Respect” skulle den redan vara en klassiker av Aretha Franklin-kaliber men det lär den bli ändå. They don’t love you like I love you (”Hold up”) är den vackraste reggaebiten sedan Terry Linen gjorde en cover av Whitney Houstons ”My love is your love”. Älskar Beyoncé. Älskar.

TANTEROCH­TRAGIK. Göteborgs-Posten och hela Västsveriges lokalmedia är nedläggnings­hotad. Peter Hjörne ärvde makten över Stampen-koncernen och blod är aldrig att föredra framför meriter. Nu riskerar 3 000 personer att sparkas och demokratin att bli fattigare. Kan kanske Afton­bladets ägare Schibsted köpa GP? Eller Bonniers? Och även avveckla det kostsamma experimentet att byta ut pappas fina gamla Göteborgsliberalism mot högerradikalitet på ledarsidan. Rasistiska klick från Borlänge och Östermalm finns det inga lokala annonspengar i, däremot svårartad kredibilitetsförlust.

Fråga Virtanen

Eh … stopp här. Jämförde du just Kent med Eric Clapton? Bra krönika men … Kent … Eric Clapton … Kent … Eric Clapton … Kent är ett provinsiellt band i ett litet land i norra världen ingen känner till. Slowhand skulle showstoppa vilken Kent-konsert som helst med ”Wonderful tonight”. Ja ja.

SVAR: Haha. Sant Patrik. Men i Sverige är ju Kent betydligt större. Ungefär som det lokala vitryska eller belgiska Kent är större än Clapton där.

Följ ämnen i artikeln