Stor förtjänar inget betyg
Förr eller senare skulle någon av deltagarna göra något som inte ens förtjänar ett betyg.
Stor och Christer Sjögren blev först ut med den bedriften.
Frågan är om det var banbrytande eller bara dumt.
På förhand var det riktigt rafflande.
Vilka dansbandsklassiker skulle årets deltagare egentligen tolka?
Särskilt med tanke på att flera av dem inte har någon relation till genren alls?
I vissa fall verkade uppgiften bli svår, ungefär som att en kanariefågel skulle extraknäcka som tandhygienist. Det kan sluta hur som helst.
Vad skulle Stor hitta på, till exempel?
Tja, rapparen tog tolkningarna till nästa nivå.
Han valde att inte uppträda alls utan spelade upp en snutt av sin cover på ”Veronica”, utgiven 1979 på ”Kramgoa låtar 7”, för Christer Sjögren via telefonen. De satt utomhus i baksätet på en fet Chrysler och raggarmyste utom räckhåll för de andra artisternas öron.
Försöker TV 4 med allt större desperation hitta nya sätt att presentera artisternas olika tolkningar på? Eller ville inte Stor stå och sjunga en gammal dansbandsballad vid middagsbordet framför kamerorna? Att just sjunga kan knappast vara hans största styrka.
Båda alternativen låter självklart lika rimliga.
Stor kanske visar en framtida lösning för programmets tolkningar, framför allt om de inte håller måttet.
Charlotte Perrelli hade exempelvis också kunnat spela upp sin version av ”Flickan från Småland” genom sin telefon. Utan ljud.
Linnea Henriksson klarade sig bättre i en av de sorgligaste och bästa dansbandsballaderna som någonsin har gjorts. Ögonblicket när kyrkokören, med en tajming som påminde om modern r’n’b och grime, kom in mot slutet var ett av säsongens finaste.
Albin Lee Meldau lyckades i sin tur att hitta en melankoliskt djup och svärta i ”Kan man älska någon på avstånd” som originalinspelningen inte har.
Stor och Christers smartphone-picknick var den märkliga höjdpunkten av ett tandlöst avsnitt.
Sjögrens historia är redan så väldokumenterad att det antagligen inte finns något mer att tillägga i ett mysprogram. I så fall håller han det för sig själv, tack så mycket.
Men vi fick i alla fall en förklaring till dansbandens hysteriska plagg på 70-talet. Banden kunde dra av kläderna på skatten om de inte gick att använda i vardagen. Den synnerligen sevärda maskeraden, vissa av kavajslagen får inte plats på en fotbollsplan, berodde alltså inte på att skräddarna råkat ta syra.
En sista sak:
Är det inte dags att pensionera ärketramset ”Djingis Khan” för gott nu?
Den texten och musiken har åldrats lika bra som seriealbumet ”Tintin i Kongo”.