Vi kan ändra oss –så varför inte Uffe?
Det skoningslösa hatet mot landslaget förvandlas till monumental kärlek på bara någon halvtimme.
Antar att man kan komma på andra tankar.
Ja, om man inte är Ulf Lundell förstås.
Det är en fullständigt förlorad kväll i de sociala medierna. Och säkert i en hel del tv-soffor, utom just min.
Det börjar försiktigt. Nåt ”Neeeej” eller ”Fan”. Men snart skärps tonen.
Jag inser att vi spelar landskamp. Och det mot ett lag som vi, så vitt jag förstår, inte ska ha en chans mot. Men nu när det mycket riktigt går åt helvete vill ingen veta av fotbollslandslaget. Det är inte värt luft. Hamrén borde avgå. Säkert resten av de inblandade också. Det är inte ens värt att se andra halvleken läser jag i det nu fullständigt förbannade Facebook-flödet.
Jag loggar ur. Orkar inte mer.
Halkar in en halvtimme senare och ser förvånat hur feeden fullständigt exploderat av hyllningar. Som om hatet nyss var en dröm.
Och visst, man kan ju ändra sig. Som att det svenska landslaget bestämde sig för att bragdspela.
Allt det här dyker upp i huvudet när jag tänker på Lundells nya dubbelalbum ”Rent förbannat”. Det blev ju inte riktigt som gubbfan sagt. Antar att lusten kom tillbaka. Antar att ilskan över utsiktstorn, vinstmarginaler och det nya Sverige blev för stor.
Resultatet råkar vara hans mest inspirerade album på säkert tio år. Spretigt och buskigt som sångarens magiska skägg men också befriande politiskt beskt och i de finaste stunderna lika vackert som de största låtarna på fantastiska ”På andra sidan drömmarna”.
Om det här läser jag väldigt lite. Mer populärt är att i stället trycka till sångaren för att han redan sagt adjö till musiken. Att han ju, minsann, skulle hålla sig borta från scenerna.
Herregud, karln kan väl ändra sig. Vi är väl ganska många som efter ekorrhjulgnatande i slitna, uppgivna hjulspår på jobbet får för oss att ta en annan väg. Vi kanske bara inte berättar om tankarna.
Som att jag har suttit med trasig uppkoppling fem minuter i deadline och undrat om jag inte borde bli snickare i stället. Eller att jag i nåt schlagervansinne med en sönderstressad kollega i fosterställning på golvet tänkt att ”ja, det finns nog arbetsplatser som är hälsosammare än just den här”.
Dagen efter är jag på jobbet igen, som vanligt. Precis som Ulf Lundell.
I like.