Ett långsamt och sockersött farväl

I morgon börjar ”Downton Abbey” sin nedräkning i Storbritannien.

Efter fem säsonger har det blivit dags att putsa slottssilvret för sista gången.

Häll upp en sherry, stärk spetsnäsduken och förbered er på ett sockersött adieu.

Det slutar aldrig att kittlas.

Varje gång som jag åkt vägen fram till Highclere Castle, beläget i Hampshire på den brittiska landsbygden, har jag fyllts av samma känsla när slottet tornat upp sig.

Man blir alldeles till sig.

Som alla berömda skådespelare är ”Downton Abbey” mindre i verkligheten än på tv.

Åtminstone till det yttre. Den nuvarande ägarfamiljen har inte ens lyckats räkna hur många rum som finns därinne.

Det är många.

Med sina fyrahundriga anor är det svårt att göra något annat än att viska när man rör sig genom slottssalarna. Man vill inte störa. Det är som en mäktig energi strålar ut från väggarna.

En energi som får det anglofila hjärtat att klappa extra snabbt.

Efter vad som kändes som en störtflod av utåtagerande HBO-serier som tävlade i att gå extra nära var det en befrielse för oss kallblodiga när ”Downton Abbey” dök upp den 26 september 2010.

Äntligen en serie där karaktärerna gick runt och var passivt-­aggressiva i varsin slottsflygel.

Där den korrekta ytan var allt och lagar och regler var till för att hållas.

Det ”Downton Abbey” som började för fem år sedan var mycket roligare än den serie som vi fått i dag. Då fanns det några vassa kanter i manuset. Sedan vässades allt sådant bort eller blev farsartat.

I dag är ”Downton Abbey” en smörig överklassåpa som dock alltid har den ljuvliga estetiken som ess i rockärmen.

Inte går det att sluta titta när tiaror glittrar och aftonklänningar frasar.

Det är ändå hedervärt av skaparen Julian Fellowes att dra ur proppen för ”Downton Abbey” när serien blivit en sådan världssuccé. Nog hade han kunnat fortsätta att koka soppan allt tunnare i några år till. Men kanske är också han trött på att komma på nya scenarion till familjen Crawley? Man kan ju bara upprepa samma saker ett visst antal gånger innan alla inblandade somnar.

Den sista säsongen - som får premiär på SVT i mitten av oktober - utspelar sig 1925 och det har redan läckt ut ett antal trådar från handlingen. I en intervju med Vanity Fair avslöjade Gareth Neame, seriens exekutive producent, att Julian Fellowes skrivit avslutnings­säsongen med fansen i åtanke. Han vill inte reta upp någon på slutet. Det låter som ett hot. Att avslutet ska bli sockrigare än Mrs Patmores alla maränger.

Att alla blir lyckliga med alla och allt har väl aldrig varit receptet för ett bra tv-drama.

I morgon kastar den sista säsongen loss i Storbritannien men slut är det ändå inte efter de åtta avsnitten. På juldagen kommer den traditionsenliga julspecialen och dessutom finns planer på en film. Det blir ett långt farväl innan Highclere Castle får stiga ur sin roll som Storbritanniens mest populära slott och bli sitt gamla jag igen.

Lundell listar…

1 O’Brien gör comeback. Som vi har saknat den lockiga luggen i mittbena och den bitska tungan. För att inte tala om det ständiga tjuvlyssnandet på lämpliga platser. När kammarjungfrun Sarah O’Brien plötsligt lämnade slottet splittrades också ”Downton Abbeys” elakaste duo. O’Brien och Thomas var ju intrigernas mästare. Det måste bli en återkomst.

2 Thomas flyttar till ett gaycommunity. Efter alla misslyckade förförelseförsök och kärleksaffärer med hakar är det dags för betjänten Thomas Barrow att få sin del av hjärtelyckan. Men visst. Säsong sex

utspelar sig 1925 och historien kan knappast förvrängas så att gaykryssningar kastar loss från Southamptons hamn. Men det är inte förbjudet att hoppas.

3 Alla spårar ur. Varför spara på krutet när det ändå är över? Några av såpahistoriens stora ögonblick har ju varit de mest irrationella: Bobby Ewings duschscen i ”Dallas”. Sten Frisk som spränger ”Tre Kronor” i luften. Lord Grantham borde dumpa sin inre hedersknyffel och ägna sig åt

hedonism med Mrs Patmore.

Kristin korar

… ”Downton Abbeys” bästa roller

1. Thomas Barrow. Seriens allra elakaste karaktär. Han är dock missförstådd. Det är ju livet som inte behandlar honom snällt. ”Downton Abbeys” motsvarighet till Vargen i Bamse.

2. Lady Edith Crawley. Seriens mest olycksaliga karaktär är också den med mest ruter i. Om hon nu bara kunde få slippa de eviga bojorna mama, papa och sin apiga syster Mary.

3. Carsons ögonbryn. Så mysiga. Så uttrycksfulla. De lever sitt eget liv – spelar sitt eget spel. Gestaltar sina egna känslor. Som två ulliga hamstrar sitter de där och utstrålar trygghet.

Följ ämnen i artikeln