”The matrix” gav extremhögern dåliga idéer

Filmklassikern fyller 20 år i dag

Klassisk duell ­Hugo Weaving och ­Keanu Reeves drabbade ­samman i ”The matrix” 1999.

Det finns ingen sked.

I dag är det 20 år sedan som en liten pojke bad Neo att titta på en sked och intala sig:

”Det finns ingen sked.”

Scenen är en del av Neos uppvaknande.

Allt han tror på är falskt. Människan är inte fri. Vi är batterier. Det vi kallar för verkligheten är egentligen en gigantisk datasimulation som maskiner använder för att kontrollera oss.

Världen har egentligen gått åt helvete och består av aska och åska. Men i datasimulationen som kallas ”The matrix” är allt som vanligt och status quo.

De få som lyckas knäcka koden och bryta sig loss ser inte bara fantastiska ut i lack och läder. De får även superkrafter inuti matrixen.

Rebellerna kan bland annat upphäva tyngdlagen, springa på väggar, hoppa jättehögt och vara övernaturligt bra på kung fu. Tillsammans slåss de mot maskinernas totalitära regim. Allt de behöver för att krossa förtryckarna är en frälsare.

Filmen innehåller framför allt en paranoia som i dag känns profetisk

Men i stället för Jesus får de stackars anarkisterna Keanu Reeves.

Mannen som kan dansa med pistolkulor tvivlar frustrerande länge på om han är cyberpunkarnas svar på Kristus. Keanu Reeves karaktär vägrar att se det publiken redan vet första gången han knappar in sitt digitala alter ego Neo i filmen.

Pröva att flytta om tre bokstäver i det namnet och inse att du är ”The one”, köttskalle.

”The matrix” hade biopremiär den 31 mars 1999 och blev snabbt en referenspunkt som rockjournalister använde när de ville beskriva hur nytt och modernt någonting lät:

”Musiken är som fajtscenerna i 'The matrix'.”

20 år senare är det populärt att fundera över hur mycket ”The matrix” förutspådde framtiden.

Filmen släpptes innan Facebook, Twitter, Snapchat och alla algoritmer som i dag kan räkna ut vad du vill veta, köpa eller lyssna på innan du själv ens hinner tänka efter.

I dag är svaret på frågan om vilken verklighet som är viktigast, den riktiga eller den digitala, lika flytande som de parallella världarna i ”The matrix”.

Filmen innehåller framför allt en paranoia som i dag känns profetisk.

I en scen ger rebellernas ledare Morpheus ett val åt Neo. Om Neo sväljer det blå pillret fortsätter allt som vanligt. Men om han tar det röda får han se och uppleva sanningen.

Det gjordes två värdelösa uppföljare som ingen behöver nämna igen

”Red pill” har blivit en symbol för högerextremister som tycker att den vita mannens makt riskerar att utrotas av en konspiration av mångkultur, marxister, feminister, socialister, liberaler, globalister, ”fake news”-medier och allmänna ”godhetsknarkare”.

I själva verket borde det kanske finnas ett piller som får ”red pill”-hattarna att vakna upp och inse att de har mer gemensamt med filmens ärkeskurk, agenten och tyrannen Mr Smith.

En annan tolkning är att ”The matrix” beskriver hur det är att komma ut som transperson. Filmens skapare och regissörer, syskonen Wachowski, heter i dag Lana och Lilly.

För att kunna uppskatta ”The matrix” 2019 krävs det först att man ignorerar faktumet att det gjordes två värdelösa uppföljare som ingen behöver nämna igen.

Men inga filmhjältar eller skurkar har någonsin sett coolare ut i solglasögon än i ”The matrix”. Långa rockar har inte heller fladdrat lika tufft och vackert i slow motion.

Dessutom är Keanu Reeves perfekt i huvudrollen

Dessutom är Keanu Reeves perfekt i huvudrollen. Han vet att en manlig actionhjälte blir mer trovärdig ju mindre han pratar.

”The matrix” var sista gången min generation kunde lämna en biosalong och vara totalt uppslukade av banbrytande specialeffekter.

Eftersom allt kan göras bättre med ettor och nollor är specialeffekter inget försäljningsargument längre.

När ”Avatar” exempelvis hade premiär tio år senare var det enkelt att se igenom det visuella trolleriet och avfärda matinéäventyret som en lättviktig uppdatering av ”Pocahontas” och ”Smurfarna”.

Följ ämnen i artikeln