Scenen blir aldrig mer en het bastu
Det är i ”Värvet”-intervjun med Winnerbäck som min världsbild slås sönder och samman ännu en gång.
En kort bisats om ingenting förändrar allt.
Det är en tuff tid för oss semi-analoger. Vi som omfamnar den digitala revolutionen lika mycket som vi klamrar oss fast vid det gamla. Som älskar den streamade världen men trivs allra bäst när vi får krångla på en vinylskiva som det har tagit ett halvt liv och en förmögenhet att skaffa.
Huvudet har knappt hunnit vänja sig vid att kidsen tycker att det är tuffare att ha koll på e-sport än en e-sträng. Musikvärlden är sedan länge omsprungen av spelbranschen som populärkulturens viktigaste axel för alla unga. Och de som växer upp nu vill hellre stå på ett enormt DJ-podium än framför en Marshall-vägg.
Den nya tiden gör sig ständigt påmind. Nyligen blev Lars Winnerbäck intervjuad i podcasten ”Värvet”. Lätt blasé lyssnar jag när sångaren berättar för Kristoffer Triumf att han, precis som alla andra, råkar dricka lite för mycket ibland. Jag har svårt att bry mig. Om hur han kände sig obekväm med att göra det rätt så kostymkladdiga invigningsgiget på Tele2 Arena. Jag är inte förvånad.
Men så, lite i förbifarten, berättar Lasse om dagens scenljus. Jag gapar. Inte för att det på något sätt är konstigt. Tvärtom. Jag har bara inte tänkt på det. Numera används LED-lampor, som inte alstrar värme över huvud taget. När konserten är slut är Winnerbäck lika kall om fingrarna som när han klev på scenen. Svett? Not so much.
Utvecklingen har gått så långt att ett av rockscenens mest klassiska fundament har omkullkastats helt. Att ylande scenmonitorer sedan länge har bytts ut mot ett krispigt och personligt lyxljud rakt in i öronen har jag accepterat. Men detta? Det är alltså slut med orimligt värmande kannor som oavsett miljö har gjort scenen till en skenande bastu.
Nu undrar jag framför allt hur ikoniska överkroppsposörer som Robert Plant och Iggy Pop ser på den nya teknologin.