Vi får aldrig ett mer fulländat rockband
Jag har väl precis hämtat mig. Försökt att gå vidare.
Då landar en filmlänk i mejlboxen.
Det har inte gått en dag utan att jag tänkt på den där veckan på Södra Teatern i december. Mest har det känts så sorgligt. När Youtube-klippet snurrar igång sköljer känslorna över mig. Igen.
På skärmen ser jag The Soundtrack of Our Lives göra sin sista livelåt någonsin. Martin Hederos vevar högerarmen som om det vore han och inte Mattias Bärjed som lånat Pete Townshends scenspråk. Själv hissar Svålen SG:n halvvägs till teatertaket. Ian Persson forcerar gitarren mot Fredrik Sandstens cymbaler.
Och Ebbot. Älskade Ebbot. Rösten bär knappt längre efter sex oförglömliga konserturladdningar och händerna skjuter ut från kroppen i varje textrad. Han är lika mycket på scenen som ute bland plyschstolarna.
Sex minuter och 40 sekunder senare är den allra sista ”Instant repeater ’99” över och sångaren försvinner ut som före detta frontman i TSOOL. En era är över.
Bandets avskedsvecka är något av det mest omskakande jag har upplevt på en svensk scen. Inte bara för att kvällarna blev rena uppvisningar i hur klassisk liverock ska se ut och låta på scen utan för att de också blev en smärtsamt emotionell berg- och dalbana. Med bandets tidsresa snurrade minnena och tankarna. Alla spelningar man sett TSOOL göra. Ebbots alla tokerier. Insikten att vi sannolikt aldrig kommer att ha ett så in i minsta beståndsdel fulländat svenskt rockband. Inte ett där varje medlem är en fullgod show i sig.
Alla så förbannat bra låtar.
Rotar vidare i mejlboxen. Nån dag tidigare har ett läsarmejl dykt upp, ännu ett Nickelback-fan som är vansinnigt arg över att bandet fick en rimlig etta för några månader sen. ”Alla människor kanske inte lyssnat på Ebbot”, skriver han bland en hel uppsats utropstecken.
Och eftersom jag inte hunnit svara dig än Emil:
Nej, tyvärr inte. Och nu är det, på sätt och vis, för sent.