Det roligaste som hänt i ”Mästarnas mästare”
Idrotten är förfärligt ojämlik – men det är inte synd om Kim
Två tankar i huvudet nu.
Det är förfärligt att idrotten är så ojämlik.
Men det är inte synd om Kim Martin Hasson.
Minns ni Patrik Andersson?
Efter elva år med ”Mästarnas mästare” har fortfarande ingen scen varit roligare än när den gamle mittbacken ojade sig över den ekonomiskt prövande ungdomstiden. De andra deltagarna hade hankat sig fram med små resurser, sa de, och fotbollsmultimiljonären ville inte vara sämre.
Patrik berättade att hans första kontrakt bara var värt 16 000 kronor i månaden, vilket i dagens penningvärde motsvarar 30 000.
Han var arton år då.
Systemet är åt helvete
Den sortens glimtar är skäl nog att fortsätta följa vad som i grunden är ett simpelt lekprogram. De verkar så jämlika, våra grånande gamla hjältar, men trots att deras pokalskåp är lika fulla är deras bankkonton det inte.
Temat är välkommet. Som sportreporter har jag häpnat över hur övertygad en förbundsmänniska kan låta när hen försvarar det marknadsmässiga i att ge män mer än kvinnor (argument man aldrig hör åt andra hållet, exempelvis i skidsporten där damerna har större framgångar och väcker större engagemang).
Systemet är åt helvete, att flickor tränar 22.30 medan killarna tar topptiderna är åt helvete, att det vandaliseras och bråkas mer på herr- än dammatcher är åt helvete, men att en damfotbollsspelare jobbar deltid är i sin ordning.
Pengar har gjort herrfotbollen perverterad
Det är inte synd om Kim Martin Hasson, som hade egen sponsor men lånade brorsans hjälm som femtonåring. Det är inte synd om kvinnor som spelat hockey eller fotboll i landslaget. Det är inte synd om världsstjärnor i småsporter som avslutar karriären med två tomma fickor och två slitna knän.
Pengar har gjort herrfotbollen perverterad. Samma sak med herrbasketen, herrboxningen och ett par till grenar som påfallande ofta har prefixet herr-.
Diktaturer köper lag, barn värvas, barn slås ut, barn proppas i växthormon och flygs från sina föräldrar. Skattebrott begås. Bland de som lyckas är den psykiska ohälsan enorm efter karriärerna, då de släpps tillbaka till ett samhälle de aldrig lärt sig hantera.
Det är inget att eftersträva. Vi ska inte ha det dollargalna vansinnet som utgångspunkt när vi diskuterar idrottens friska gren.
Det är sunt att Anders Södergren pluggade under sin aktiva tid, och inte bara för att det gjort honom skickligare på att räkna kaktusfrukter än vad Henrik Larsson någonsin kommer att bli. Det är sunt att återanvända utrustning. Det är sunt att göra en budget för att ha råd att resa runt.
”Mästarnas mästare” går bort sig där ibland. Jag gör det säkert också. Men vi kan väl en gång för alla enas om att ”Bjärred” och ”Foppa” inte är rimliga som norm för hur idrottare ska ha det efter karriären?
Det rimliga är att man läser upp en missad kurs, hittar ett jobb och ibland tar med kaffetermosen hemifrån istället för att köpa det dyra i kiosken?