Cat Powers kantighet – en bra investering
Livslängden på artistkarriärer blir allt kortare men jag tror på Cat Power.
Inte minst för att hon vägrar spela säkert och fortsätter att utmana sig själv.
Det är sex år sedan Chan Marshall, som är Cat Power, senast släppte ett album med egna låtar.
Med ”The greatest”, där Marshall lät sin folkindierock möta klassisk southern soul ihop med Al Greens gamla musiker i Big Stars Ardent-studio i Memphis, fick den beryktat skygga sångerskan och låtskrivaren en sorts listframgångar som hon tidigare inte hade varit i närheten av och skivan var utan tvekan det bästa hon dittills hade satt sitt namn på.
För någon med Marshalls bakgrund – kringflackande barndom, kyliga föräldrarelationer, droger, död och långa perioder av både ofrivillig och självvald ensamhet – hade det förstås kunnat ligga nära till hands att försöka suga så mycket som möjligt ur den nyvunna positionen och liksom hitta ro i uttrycket hon funnit.
Men den som hör nya singeln ”Ruin” förstår att den här Atlanta-artisten inte fungerar så.
Där hörs en kantigare sorts pianopop med svala new wave-ekon och en ordrabblande text som inte är alldeles lätt att hitta in i. På albumet ”Sun”, som släpps 3 september, lär vi kunna förvänta oss både avig elektronik och en helt annan sorts stämningar än senast.
Det är möjligen ett riskfyllt steg att ta men minst lika möjligt en klok investering.
För nu, när nya artister dyker upp och försvinner i ett tempo som vi aldrig tidigare upplevt, när det börjar bli tydligt att poppubliken inte ens längre förväntar sig att en ny akt ska hålla längre än några månader och det kanske heller inte spelar någon roll eftersom man vet att flödet av nya grejer kommer att fortsätta skölja fram, är troligen det bästa sättet att lyckas hålla sig kvar på scenen att ständigt och tydligt twista om sin grej.
Kanadensiska Feist gjorde precis samma sak i fjol. Hon hade kunnat spela in ännu en coolt softpoppig platta med catchy refränger men i stället gav hon ut den mörkare, tyngre och inte alls lika lätthanterliga ”Metals”.
Som kanske inte nådde alls lika många av de mer sporadiska lyssnarna men öppnade upp en ny, spännande dimension i Feists artisteri för oss som verkligen gillar henne.
Vilket gissningsvis betyder mer i längden.
Att ”Ruin” dessutom är en lysande singel gör givetvis ingenting sämre.
Men det som gör mig gladast är att Cat Power fortsätter att våga.