Stämningen var ”Så mycket sämre”
Så bra var säsongens första avsnitt av TV4-succen
Så är 14:e säsongen av ”Så mycket bättre” igång. En lägereld som TV4 faktiskt inte har skrotat eller ”pausat”, som de hellre säger.
För en gångs skull var stämningen ibland så mycket sämre, kring några av tolkningarna.
Under tv-hösten 2010 skapade Lasse Berghagen, Lill-Babs, Christer Sandelin, Petter, Plura Jonsson, September och Thomas Di Leva en ny TV4-succé. Ingen kunde väl ana att en försvenskning av ett nederländskt koncept skulle bli så lyckat. Att samtalen runt frukost-, lunch- och middagsborden skulle bli så underhållande och ibland gripande, att det skulle resultera i både skratt och tårar. Eller att vissa tolkningar skulle bli stora hits. Att till exempel Petra Marklund skulle dra in så mycket Stim-pengar till Plura, att han kunde köpa ett nytt hus.
Jag köpte, som tv-skribent och före detta popskribent, konceptet med hull och hår och skrev om det de första säsongerna.
Sedan tog musikredaktionens Markus Larsson över, men nu gör jag come back när han är föräldraledig. Generellt sett har nog han varit mer skeptisk till programserien än vad jag är.
År 2019 hände något. Man hade ”fått slut” på kända artister som ville vara med, så man tvingades återkalla vissa som varit med tidigare och ta med yngre artister som den breda publiken inte har koll på och knappt känner till en enda låt av.
Men det har fungerat ändå. Även yngre artister kan ha livshistorier som berör. Och så har vi ju den goda stämningen. Artisterna har glatt diggat och sjungit med i de andras tolkningar, kramats och ”haft sig” och fällt en och annan tår.
Tills nu.
Blev ”vansinnig” när Orup gjorde om ”Främling”
Jonathan Johansson sa att han inte vill verka självupptagen och så var han just det när han förklarade att vissa av sina kända låtar är han trött på och vill inte spela live. Och sin mest kända låt ”Rosa himmel” ville han verkligen inte att han någon skulle sjunga. Lite surt sa räven, kändes det som. Ingen bryr sig väl om hans originalversion längre sedan Molly Sandén fick en dunderhit när hon liksom ”kapade” låten och gjorde den till sin, via Netflix-serien ”Störst av allt”.
Surheten försvann dock när Dogge Doggelito tolkade just den låten. Kanske för att Jonathan faktiskt är ett Dogge-fan.
Lasse Holm, som kaxigt gjorde entré efter lunch i en cab, har knappast något av Jonathan Johanssons problem. Han har så många hits att man kan ana att han av ärlig nyfikenhet hoppats på några lite oväntade val.
Först satte han ned foten ordentligt. Pratade om att han är old school och att man bara får sno två takter och att han blev ”omtumlad” och sedan ”vansinnig” när Orup gjorde om ”Främling” (i en, tycker jag, mycket cool crooner-version). Fast sedan har Holm ändrat sig. Förstått att just det är konceptet för ”Så mycket bättre”.
Fast att Jonathan Johansson skulle göra snudd på trist motorsågsmassaker på ”Högt över havet” hade han nog inte väntat sig. Holm såg mest… lite diplomatiskt brydd ut. Vet inte hur hjärtlig kramen efteråt egentligen var.
Men sedan blev han gladare av Mapei och Ellen Krauss.
Kvällens replik I:
– Som om jag döpt mitt barn till plektrum. (Eagle-Eye Cherry om att pappa Jesper döpte dottern Peg efter en plastbit man sticker ned i gräset och slår ut bollen från).
Kvällens replik II:
– Kommer man få sig ett nyp eller inte? (Ellen Kraus presenterar dansbandslåten hon ska sjunga)
Så bra var tolkningarna:
”Rosa himmel”, Dogge Doggelito
Han tog det säkra före det osäkra och gjorde helt om låten. Högre tempo, reggaebeat, verser som rappas, allt förstärkt med blås. Men efter alla reklamjinglar är det svårt. Man liksom väntar på att det ska rimmas på cykel eller potatisgratäng…
”Believe”, Eagle-Eye Cherry
Mapeis kanske vackraste ballad. Och hon både sjöng med och såg lycklig ut när han knappt gjorde om låten över huvudtaget. Hans milda stämma räcker långt när det gäller att sätta prägel på en låt. Och han sjöng med fin känsla, för sin tonårsdotter.
”Bättre nu”, Peg Parnevik
Försvenskade Ellen Kraus ”The wedding”. En poplåt på halvfart, en kärlekslåt inför ett bröllop, med både fin text och allt mer känslosam sång, ju längre låten pågick.
”Högt över havet”, Jonathan Johansson
Låten känns ju som skräddarsydd för Arja Saijonmaas majestätiska finlandssvenska röst. För att vara den klassiska schlager den är. Hans version känns mer som en tam B-sida på en Ultravox-singel.
”Don’t say hello”, Mapei
Janne ”Lucas” Perssons original har rolig text och en melodi omöjlig att få ur skallen. Mapei sjunger om att bli kär i en tjuv i en bar och har klätt om låten i internationellt retrosnitt. Och som hon sjunger, i vilken genre som helst.
”Inatt (Inget stoppa oss nu”, Ellen Krauss
Ett bevis för att många dansbandslåtar är underskattade. Den riviga klassikern från Colin Nutley-filmen ”Black Jack” tål mycket väl att göras om till en välsjungen halvakustisk poplåt.