Shima Niavaranis show – Allting överallt på en och samma gång
Allting överallt på en och samma gång.
Titeln på årets stora Oscars-vinnare är en ganska bra beskrivning på Shima Niavaranis show.
Shima is a punk rocker
Show av och med Shima Niavarani, på Rival, Stockholm.
Nej, egentligen har den inga som helst likheter med den överskattade sjufaldiga Oscarsvinnaren ”Everything everywhere all at once”. Jag stal bara titeln till första meningen på recensionen. Men det är klart… Shima Niavaranis show har likheter på så sätt att den fantasifull, originell och, också, rätt rörig.
Det märks på publiken att förväntningarna är höga. Hon har roat oss i åratal som programledare för Melodifestivalen, värd på QX-galan, i ”Allsång på Skansen” och som skådespelare i både djupsinniga filmer och lättsamma tv-serier som ”Sjölyckan”, snart tillbaka i TV4.
Men här får man, som sagt var, allting överallt på en och samma gång av Shima Niavarani.
Det börjar med en häftig animerad film med Shima som barn på flykt från Teheran i Iran där hon levde de första åren av sitt liv. Fortsätter med, lite oväntat, en Genesis-låt nästan som ett tema för showen som handlar om politik, protester, fred, patriarkatet, feminism, allt tacklat med en stor dos humor. Här varvas sång (både egna och andras låtar) och monologer, med läckra filmer och projektioner i bakgrunden.
Ibland är det en metashow, där Shima pratar med sitt andra jag, om huruvida det vi ser verkligen är något att ha. Mycket roligt.
Hon tar upp nätdejting. Vi bjuds på operasång och orgasmer. Mycket sex och underlivshumor. Publikens skratt fastnar ibland i halsen för hur grova vissa skämt är. Särskilt politiskt korrekt är inte Shima.
Framförandet, både sångmässigt och i hur hon använder sig av olika röster, är stundtals världsklass. Hon levererar oavbrutet fantastiska och högst oväntade one-liners.
Men ett par avsnitt i i mitten drar ned tempot och känns lite ofokuserade.
Inte oväntat handlar showen också en del om hennes förra hemland Iran och situationen med det uppror som pågår där nu, främst bland kvinnorna. Det berör och engagerar, förstås, men blir lite för mycket lektion och jag är inte säker på att alla håller med om hennes delvis komiska version av hur revolutionen där 1979 gick till.
Hennes pappa blir också en del av showen. Mycket rörande.
Nog är Shima Niavarani i sin fräcka attityd en punk rocker. Hon behärskar sina instrument bättre än de ibland gjorde. Men som hos punkbanden: alla låtar var inte lika bra…