Jag hoppas att min son får leva ut live-kärleken
Sedan förra helgen har jag känt mig fullständigt bedövad. Tankarna på Paris vägrar släppa.
Allra minst från tankarna på fruktansvärda Bataclan-konserten.
Det är så klart inte synd om mig. Och mitt liv är förstås inte värt mer än de oskyldiga konsertbesökare som fick offra sina förra fredagen. Men ändå. Aldrig har ett attentat känts så nära, så rakt in i hjärtat på vem jag är. Som en attack på allt mitt liv har handlat om. Kanske ditt också.
Jag har varit på hundratals konserter som den på Bataclan. År efter år. Precis den där sortens lokal och med något harmlöst rockband helt utan politisk agenda på scen. Samma typ av glada fans. Beskrivningen av den hängivna merchandise-killen Nick Alexander stämmer in på flera av de vänner jag har växt upp med. Det är alldeles för lätt att hitta likheter mellan mina vänner och bekanta i musikbranschen och de skivbolagsanställda som miste livet på konserthuset. Offret Guillaume B Decherf var, ja, en 43 år gammal kritiker som skrev om rock och metal i franska musiktidningen Les Inrocks.
Själv är jag en 43 år gammal kritiker som skriver om rock och metal i Aftonbladet. Nästa vecka var det meningen att jag skulle recensera Eagles Of Death Metal på Debaser Medis.
Efter pistolincidenten på U2 i september skrev jag en krönika här om sårbara konserter. En onödigt raljerande text om att vi i framtiden förmodligen måste köa i timmar för att arrangörer ska kunna säkra upp arenorna.
Nu är vi alltså redan där.
Dagen efter Bataclan-massakern var jag på Fryshuset för ännu ett konsertjobb. Där det vanligtvis bara är att kliva rakt in på arenan var det, med en kvart kvar till att huvudbandet skulle kliva på scenen, fortfarande kö runt hela byggnaden. Arrangören hade självklart maxat säkerheten. Vakter överallt. Ändå behövde en av dem bara gå stressat genom lokalen för att tankarna skulle rusa.
Nyligen var min son på sitt livs första konsert. Just fyllda tre satt han som paralyserad medan en krokodil spelade jazz i 80 minuter. Det såg ut som början på en livslång live-romans.
Som jag hoppas att han också får leva ut den förälskelsen.