Cajun country - mitt andra hem
VILLE PLATTE-NEW YORK. I samma stund som killen i kön på macken fimpar sin cigarett direkt på det skitiga golvet tänder biträdet bakom disken sin.
Det är då jag förstår att Louisianas träskmarker är precis allt jag drömt om.
Jag har egentligen alltid vetat det.
Jag har alltid varit övertygad om att jag skulle komma att älska livet i cajunernas och kreolernas fuktiga landremsa nordväst om New Orleans.
Det är nåt i den gistna och själfulla musiken de gör, den sinnligt kryddstarka mat de lagar och den hutlöst tillbakalutade livshållningen de har som talar direkt till mitt livsnjutaren i mig - och han är stor.
När vi nu kommer kryssande på de små landsvägarna mellan orter som Eunice, Ville Platte, Mamou och Opelousas - bara namnen! - känns det ännu större än jag kunnat föreställa mig.
Gumbon, laddad med korvslantar skivade i Guds egen himmel, på The Pig Stand... zydeco-samlingarna på South Louisiana Music... kräftorna som kokas levande i små ruckel utefter vägarna... diset som hänger dallrande över alligatorernas dyiga våtmarker... Austin Pietres gälla gnäll på bilstereon...
Det är ren hypnos.
Och så röker de alltså på bensinmackarna - både kunderna och de anställda.
Jag vet inte om jag kan förklara storheten i den synen, men inte ens i New Orleans - The Big Easy - är de så ogenerat avslappnade, coola och inpiskat fokuserade på njutning.
Herregud, i resten av USA - minus Las Vegas - anses det närmast obscent att röka.
Här bryr de sig fan.
Är de sugna på en cigg tänder de en cigg, punkt och slut.
För övrigt har jag alltid ansett att rökare är de roligaste människorna och på den gloriösa tid då det fanns rökplatser i flygplan satt jag alltid där - trots att jag själv inte röker.
Nästa gång blir det The Cajun country för hela pengen.
För att travestera en av KSMB:s många underskattade klassiker: Ja, ja, ja, ja, ja - jag har varit i Harrisburg.
Stannar där och äter on route från Virginia till New York.
Senare samma kväll börjar David Letterman plötsligt prata om Aftonbladet i TV.
Känner mig då som Fälldins blåbär efter Tjernobyl och är övertygad om jag strålats rakt i den totala psykedelian.
Ser ni nån som självlyser är det jag.
Man vet att man ägnat för stor del av sitt liv åt skräpkultur när man kommer till The Alamo i San Antonio, ett av den amerikanska historiens viktigaste monument, och det första man säger är att här blev Ozzy Osbourne en gång arresterad för att ha urinerat mot en vägg.
Och 600 mil senare når vi Holland Tunnel igen och då sjunger Ace Frehley som vanligt "New York Groove" på bilstereon.
Alltid lika stort.