Tänk om någon ser att jag lyssnar på Shakira?
Musik har varit skam.
Och det faktum att ens vänner kan Spotifyspionera har bara gjort saken värre.
Tid man kunde ha ägnat åt att göra någonting vettigt i stället.
Det finns en hel massa sån tid.
Jag har ägnat oceaner av tid åt att skämmas över musik.
För att förstå hur traumatiserad jag är måste jag börja från början.
Min mamma var en dansbandsentusiast utan Guds nåde under min uppväxt. Hon var också ung, hade permanentat rött hår och skinnboots.
Jag skämdes så fruktansvärt över henne.
Alla andra föräldrar var i medelåldern och hade prasslande fritidsjackor med många praktiska fickor.
Framför allt lyssnade de på sofistikerad musik. Jazz och annat vuxet.
Mamma lyssnade på Arvingarna, Barbados och Sten & Stanley.
Om morgnarna när hon skulle skjutsa mig till skolan försov hon sig ofta, vilket innebar att hon skippade att klä på sig utan drog en morgonrock över axlarna och hoppade i ett par gummistövlar och kastade in mig i bilen. En rostig vinröd Talbot.
Sedan drog hon på Lasse Stefanz på högsta volym och stampade på gasen.
Väl framme bävade jag så för att öppna bildörren vid skolgården, för jag visste att ”Du försvann som en vind” skulle eka över skolgården och fånga varenda jävels uppmärksamhet.
I vuxen ålder har jag inte lyckats skaka av den här skamliga relationen till musik.
När Spotify lanserade den här ”tjänsten” som gör att ens Facebookvänner får se vilka låtar man lyssnar på greps jag av fullständig panik.
För TÄNK om jag råkar lyssna på Shakiras ”Hips don’t lie” och NÅGON FÅR SE DET!?
Jag får helt enkelt sluta lyssna på musik, tänkte jag. För även om det finns en ”hide”-funktion kan jag inte garanteras att folk inte sitter och hånflinar åt mig och min musik.
Jag insåg snart att det är rätt svårt, för att inte säga nästan omöjligt, att vara helt utan Spotify.
Så jag tog mig trevande tillbaka, men såg till så allt var dolt. Jag ringde till och med min kompis och frågade nervöst ”du, du kan inte se vad jag lyssnar på va? Nej, så bra. Är du säker? Okej. Hundra? Tack”.
Men jag kunde ju fortfarande inte vara 100 procent säker på att det inte fanns något kryphål och att mina låtval ändå basunerades ut till folk.
Så jag tog det säkra före det osäkra och gick igenom varenda playlist och raderade alla låtar som jag inte kunde stå för.
”När vi gräver guld i USA” rök.
”Mandy” med Westlife likaså.
Det värsta var min springmusik. När jag springer vill jag ha skit. E-type! Nordman! Blümchen! Haddaway!
Jag raderade springlistan också och ersatte den med någon avancerad house-remix-historia.
Det resulterade i att jag slutade springa.
Det har tagit sin tid, men jag jobbar på mitt problem.
I går satte jag in en Arvingarnalåt i min nya springplaylist.
Det kanske låter som ett litet steg, men för mig var det enormt.
Nu återstår att se om jag vågar lyssna på den.
Veckans +
++++
Rihanna följer tydligen Blondinbella på Instagram. Enligt Nyheter24 har popstjärnan gillat en bild på Isabella när hon står med gravidmagen i vädret på stranden.
De utgör en intressant duo, Blondinbella och Rihanna, hoppas vi får se mer av dem framöver!
++++
De lyckliga skilsmässorna är på tapeten. I framkant har vi Camilla Läckberg och Martin Melin vars vänskap förbryllar många. Nu har vi Paolo Roberto och Lena som ska bli grannar och tydligen har ”en bättre relation än någonsin” ett år efter skilsmässan. Vad kan man invända? Det låter onekligen som bra lösningar.
+++++
Ni vet hur det är med namnbyten, man går och drar på det. Men Jay-Z tog i veckan tag i saken och meddelade att han inte längre ska kallas Jay-Z.
Nej.
Nu heter han Jay Z. Inget bindestreck alltså.
Nu är frågan hur vi ska gå vidare efter detta? Hur kommer det här att påverka vår vardag?
+++
Kim Anderzon, denna härliga kvinna, har behandlats mot cancer.
Nu håller hon sig borta från Google och alla cancerberättelser som folk kommer dragande med.
I stället njuter hon av när hennes make högläser för henne före sängdags om kvällarna. Det är ungefär det finaste jag har hört.