Skona mig från Robinson- riff och operarefränger
Det hann visst gå tio år sen jag senast besökte en spinningsal.
Under tiden har spinning-metal blivit det nya spinning-techno.
Nu dröjer det ännu ett decennium till nästa besök.
Med några starka axelövningar i ryggen och i ett svagt ögonblick händer det.
Ett infall. Jag förvillar mig bort till receptionen och trycker ut en biljett.
Jag ska tydligen spinna.
Det är minst tio år sen sist och jag skyller allt på musiken. Det känns bäst så.
Tappert och med en inte helt bortglömd teknik bygger jag ihop min cykel längst bak och trampar i gång. Det låter som det alltid gjort i de där obehagliga sektrummen. Nåt pumpande beat från en trött elektronisk danslåt utan själ blandat med omänskligt peppkäcka skrik genom en ljudanläggning som bara klarar högst hälften av entusiasmen.
Spinning-technon är jag mentalt förberedd på. Och sektmentaliteten, ja den har jag lärt mig att leva med efter runt sju år på Aftonbladet.
Återkomsten är alltså en succé så här långt. Jag är stark. Konstaterar tryggt att inget, inte ens musiken, har ändrats det senaste decenniet.
Men, efter tredje låten rasar allt. Med ett ylande tjut spräcker instruktören de sista av trådarna som ligger och fladdrar i högtalarmembranen. Det är dags att växla upp. Nåt jävulskt.
Nytt intervall, ny låt.
Plötsligt inser jag vad som är värre än spinning-techno. Spinning-metal. Hårdrockens mest kritikerbespottade avkrok, här ligger till och med Takida i lä, med band som Evanescence, Nightwish och Within Temptation i spetsen har letat sig in på passen. Jag förväntas alltså kämpa mig upp för kilometerlånga backar, långdistansspurta och bli duschad i svett från grannen som sitter alldeles för nära bredvid till den yviga soppan av operarefränger, ”Robinson”-riff och välproducerad mys-growl. Det är, mina metal-vener till trots, helt förkastligt.
En timme senare har jag tagit mig igenom minst en Evanescence-låt. Kanske två. Förmodligen nån Amaranthe också. Men vem vet. Allt är en dimma.
Jag går ut. Omtumlad och svettig trycker jag in hörlurarna så djupt jag kan och sätter Crystal Fighters ”I love London” på repeat för att ta mig igenom resten av axelpasset.
En perfekt spinninglåt, för övrigt.