Den poänglösa adeln är tidernas starkaste knark
Efter den här veckan vet jag mer om prins Harrys penis än vad jag någonsin fick veta om David Bowie.
Det är en underlig känsla, måste jag erkänna.
Anledningen är att hertigen av Sussex släppte självbiografin ”Den andre” i veckan. Om någon missade den nyheten är det bara att gratulera. Ni har ett bättre liv än jag.
Nej, jag varken beställde boken eller rusade iväg till en bokhandel. Däremot fastnade jag i många topplistor av varianten ”De tio mest skakande avslöjandena i prins Harrys bok”. Vissa av listorna innehöll till och med 16 stycken.
Det var en del att scrolla igenom. Det tog säkert flera minuter.
Att Harry skriver om hur många människor han dödade i Afghanistan, där han tjänstgjorde som soldat i två omgångar under kriget, rankades i de flesta fall inte ens topp fem.
Det handlade i alla fall om 25 stycken ”schackpjäser”. Han kallar dem så och slår fast att det inte går att döda människor om man ser dem som just människor. Det kan också vara svårt att känna skam och ånger när man, ja, fimpar schackpjäser.
Den olyckliga incidenten när hertigen av Sussex klädde ut sig till nazist på en fest 2005 rasar nerför samma listor. Den tar sig sällan upp högre än plats sex. Det hjälper inte att hertigen påstår att brorsan William bildade hejaklack med sin fru Kate Middleton och uppmuntrade Harrys outfit.
Att medlemmar av det brittiska kungahuset festar med hakkors är fortfarande ganska uppseendeväckande, som om andra världskriget aldrig hände. Festen skedde dessutom en kort tid innan världen skulle fira att det var 60 år sedan befrielsen av koncentrationslägret Auschwitz.
Men i en högerpopulistisk tid är det kanske inte ens kontroversiellt längre. Det är bara nåt man gör som full och dum 20-åring. Fullt normalt. Passera.
Nej, att Harry förfrös skruven i Antarktis och förlorade oskulden genom att bli avriden av en vanlis bakom en pub är förstås skojigare och mer relevant.
”Den andre” fick åtskilliga kulturskribenter att blixtrecensera boken. Ett hårt straff, måste jag säga. Jag hade hellre genomlidit ännu en horribel ”Downton Abbey”-film där Maggie Smith går omkring som en förvånad rumpnisse och säger olika varianter av ”Vaffö gö de på detta viset?”, fast på engelska.
Den som har sett dokusåpan ”Harry & Meghan” på Netflix och ändå lyckas klämma in ”Den andre” på en dag kan aldrig mer klaga på att böcker, tv-serier och filmer är för långa. Är det verkligen så jobbigt att sitta still och titta på ”Avatar: the way of water” i tre timmar?
Hertigen av Sussex bevisar framför allt att samhället är omodernt. Inget förändras. Att se upp till, läsa om, titta på, älska eller förfasas över en meningslös adel är fortfarande ett svårslaget knark.
Det finns för övrigt bara en prins som världen har behövt bry sig om sedan 1978.
Han gillade färgen lila, kom från Minneapolis och var rätt funky.