Peter Harryson: Jag glömdes bort under pandemin
Skådespelaren om hälsan, vemodet och pengarna: ”Vartenda öre är borta”
Uppdaterad 2023-12-05 | Publicerad 2023-04-16
Peter Harryson har fyllt 75 år och känner nu att han har framtiden bakom sig.
Nu berättar han om det stora vemodet, blodförgiftningen som var nära att kosta honom livet och det enorma viktraset.
– Jag gick ner 60 kilo och blev av med min diabetes.
Trots en fast anställning stod han inte ut på Dramaten och lämnade nationalscenen till förmån för Folkan. Året var 1974, men det kom att dröja ytterligare några år innan Peter Harryson blev känd för den stora publiken i samband med ”Hedebyborna”.
Under sin 50 år långa karriär har han bland annat gjort succé som Paddan i ”Det susar i säven” och sluge redaren Pehr Silver i ”Rederiet” samt som programledare för folkhemsunderhållningen ”Så ska det låta”.
Strax innan påsk fyllde Peter Harryson 75 år, vilket firades på en fiskrestaurang i favoritstaden London. Men hustrun Lotta stannade hemma då hon varken är road av staden eller resor i sig. I samma veva förklarar han skämtsamt att det kanske är förklaringen till att de har varit gifta så länge.
Tror han gjort sin sista roll
Hur känner du inför siffran 75?
– Den som kom på att 70 är det nya 50 borde få stryk, det stämmer inte för ett ögonblick. När jag var 50 år var jag betydligt piggare och rörligare. Men det är bara att acceptera och försöka hänga på så gott det går. Men jag märker att jag blir äldre, det är inget att snacka om. Jag har också så att säga framtiden bakom mig.
Du var med i ”Bröllop, begravning och dop” för några år sedan och gjorde streamade föreställningar under pandemin. Jobbar du idag?
– Inte mycket. Jag glömdes bort under pandemin och sedan har det varit svårt att komma tillbaka. Nu är det en helvetes massa nya, unga människor. Men det är så livet är.
Tror du att du har gjort din sista roll?
– Ja, det tror jag. Det skulle jag vilja för den sista bra rollen jag gjorde var Edgard i ”Dödsdansen”. Det var ett värdigt avslut på en så kallad karriär.
”Jag tycker inte att jag är färdig”
Kan du känna ett vemod?
– Ja, jag tycker inte att jag är färdig. Men jag upptäcker att jag inte orkar längre eller klarar av det. Jag skulle däremot gärna vilja sjunga och jobba lite med Bengt Magnusson som är min gitarrist. Vi försöker få ihop något nytt program. Sedan får vi se vad som händer med det och om det är någon som vill ha oss.
Du kom in på Dramatens elevskola som 19-åring och fick sedan fast anställning. Men du vantrivdes där och blev sedan frilansare?
– Ja, jag tyckte Dramaten var fruktansvärt svårt. Man skulle ha en inställning som jag inte ställde upp på. Där var man alltid bäst i världen. Jag tyckte stämningen var lite väl elitistisk för mig och det var riktigt skönt att komma därifrån.
”Bert-Åke Varg var som en andra far för mig”
Något du tyckte var desto roligare var ”Rederiet”?
– Ja, det är bland det roligaste som jag har gjort i hela mitt liv. Stämningen mellan oss som var kvar där länge var fantastisk och oerhört kollegial. Det var jäkligt skojigt och jag skulle inte ha velat missa det där för allt i världen.
Har du kontakt med någon i gänget?
– Bert-Åke Varg dog ju för ett tag sedan. Men han fick dö så som han ville, på väg till en föreställning. Det är väl skönt att kunna gå på det sättet istället för att ligga och lida i åratal. Men det är tomt efter Bert-Åke. Vi ringde varandra då och då och han var som en andra far för mig.
Tackade nej till ”Så ska det låta”
Du var programledare för ”Så ska det låta”, hur minns du de åren?
– De frågade mig 12 gånger om jag ville göra programmet och jag sa bara nej, nej, nej. Jag ville inte göra något program som skulle heta något i stil med ”Peter Harryson”. Det var jag livrädd för. Till slut ringde det på dörren och utanför stod tre personer från teve som sa att de skulle visa mig originalet. Jag tittade på det och det verkade rätt roligt och till slut blev det som det blev. Men att det skulle bli en sådan enorm succé hade jag inte räknat med.
Pandemiåren knäckte mig väldigt mycket
Många jobb blev inställda under pandemin. Hur har din ekonomi påverkats?
– Den har gått åt helvete. Som de flesta andra i min bransch var jag beroende av föreställningar och sådant, så pandemiåren knäckte mig väldigt mycket. Några sparade pengar finns inte kvar. Vartenda öre som jag hade lagt undan är borta. Nu börjar det kännas lite taskigt, men jag får hoppas att jag får lite jobb.
Om vi ska prata om något trevligare så är du gift med Lotta sedan 52 år, det är lång tid?
– Ja, det är lång tid. För 52 år sedan ingick vi ett avtal med varandra, efter 50 år så skulle vi få se oss om efter någon annan. Men jag tror inte vi bryr oss om det där och stannar kvar i det här. Det tycker vi båda känns som en bra idé.
Hade supit ihjäl sig utan frun Lotta
Hur får man kärleken att hålla så länge bortsett från en och annan London-resa?
– Precis, någon resa skadar inte. Haha! Men jag tror man ska lyssna på varandra och visa varandra ömsesidig respekt hela tiden. Det är nog bra.
Du har haft det kämpigt hälsomässigt. Vad har Lotta betytt för dig?
– Hon har betytt allt. Så är det. Ibland funderar jag på vad fan jag hade gjort utan henne. Jag tror nog att jag hade supit ihjäl mig.
På tal om alkohol har du sagt att du valde mellan Lotta och ett intensivt krogliv?
– Jag har aldrig varit illa ut, men jag känner att jag lätt hade kunnat fastna i det. Lotta behövde inte ställa något ultimatum, jag märkte att det kunde gå åt helsike om jag inte skötte det där. Det är ett jävla jobb man har. Spelar man varje kväll och kommer hem halv elva är man uppe i varv så in i fanken. Då försöker man varva ner och då är det lätt att ta ett järn.
”Sedan dog jag”
Det är snart fem år sedan du föll ihop i hemmet till följd av en blodförgiftning?
– Ja, det var blodförgiftning i hela kroppen. När jag kom in till sjukhuset visade det sig att jag hade sepsis, njursvikt, lunginflammation… Sedan dog jag. Mitt hjärta slutade slå. Efter tre veckor vaknade jag upp efter att ha legat i respirator.
Du låg på sjukhus i totalt 15 veckor och ett tag tänkte du att det vore skönt att försvinna. Kände du verkligen så?
– Ja, de tankarna fanns och det där har följt med mig sedan dess. Det är inte svårt att dö, utan väldigt lätt. Jag är inte heller rädd för att dö, inte för ett ögonblick. Men det går inte en dag utan att jag inte tänker på det.
Vad tänker du då?
– Jag tänker att det ska ta slut. Det känns tråkigt och vad ska hända med allt när jag är borta? Men det kommer ju inte hända någonting. Livet går vidare och det är det som är lite orättvist. Varför ska spårvagnarna fortsätta köra utanför dörren när jag inte finns kvar längre? Men det är bara att acceptera det också.
Nära att benet fick amputeras
Det var ytterst nära att läkarna amputerade ditt ena ben?
– Ja, och det hade varit svårt. Som tur är sitter jag nu och klappar på det. Men det var jättenära att de kapade ena benet, det skulle skära av det. Men en läkare sa att de ändå skulle försöka med operationer för att få bort skiten. Benet var så infekterat och nu har jag stora hål i det. Men de har blivit mindre med åren.
Under sjukhusvistelsen rasade du drygt 60 kilo i vikt?
– Innan dess vägde jag 148 kilo och sedan gick jag ner till 85 kilo. Jag gjorde inget mer än att sluta äta, jag fick ju allt via dropp. Det är helt fel sätt och banta på och inget som rekommenderas. Men det funkade och jag blev också av med min diabetes. Det är jätteskönt.
Håller du fortfarande vikten?
– Ja, det gör jag. Jag äter mycket mindre och på bestämde tider. Förr i världen kunde jag sitta och vräka i mig massa mat klockan elva på kvällen. Men jag kunde inte äta innan en föreställning och vara däst på scenen. Nu äter jag en god lunch och sedan får det vara bra.
”Det viktigaste är ostron och champagne”
Är det inte kämpigt om man som du brinner för mat?
– Nej, det tycker jag inte. Men jag tappade all smak när jag kom hem från sjukhuset. Det är fortfarande lite så, men jag kan njuta av vissa saker. Det viktigaste är ostron och champagne, det hade jag som ett rättesnöre. Om jag inte kan känna smaken av det så lägger jag av. Jag åkte till Sjömagasinet här i Göteborg och sa att jag ville ha ostron och champagne – och smakar allt plåt går jag ut och hoppar i Göta älv. Men det smakade underbart gott.
Du blev också av med din artros i samband med viktraset. Hur är statusen idag?
– Jag går fortfarande dåligt, men jag har inte ont. Det är mest balansen som är lite taskig. Men jag tänker inte operera mig, jag vill inte bli en reservdelsmänniska.
Sist vi hördes sa du att du måste lära dig gå igen. Du gick då med rollator efter det som hade hänt och målet var att kunna ta en promenad med ditt barnbarn på midsommarafton. Blev det så?
– Jag gjorde faktiskt det. Det var inte långt, men vi gick en sväng. Det var helt fantastiskt. Nu går jag igen, visserligen med käpp för balansens skull, men rullatorn lämnade jag tillbaka för ett år sedan.
Peter Harryson om…
…”Hedebyborna” och kändisskapet
– ”Hedebyborna” blev jättestort och det var skojigt. Men det finns baksidor med kändisskapet. Jag blev allmän egendom som jag inte riktigt var van vid. Men det drabbade mest min fru, hon fick ta hand om alla som ringde och krånglade och bökade. Jag slapp det där eftersom jag jobbade jämt.
…hur dagarna ser ut nu för tiden
– Jag går upp tidigt på morgonen och äter frukost. Sedan går jag och lägger mig igen och sover några timmar innan jag förbereder lunchen. Jag lagar mat varje dag och det håller mig vid liv. Sedan gör jag inte så mycket mer.
…de nya motionsvanorna
– Jag började cykla en mil om dagen och det ska jag snart ta upp igen då jag legat förkyld. En mil går på ungefär 20 minuter. Jag sitter bara och maler och älskar sådant där enformigt arbete. Eftersom jag aldrig har gjort något sådant tidigare är det skojigt att göra det.