Vemod och hopp när ”Infruset” tar plats på scen

Det stora vemodet väller in när Björn Dixgård från Mando Diao och Arja Saijonmaa intar Malmö live med musikföreställningen ”Infruset – själens skrubbsår”. Sångtexterna har lånats av två av Sveriges största poeter genom tiderna: Gustaf Fröding och Karin Boye.

– Allt som livet innehåller har redan många kloka konstnärer före oss talat om, det är bara att gräva sig in i det med vår tids metoder, säger Arja Saijonmaa.

Det handlar om det svåra i livet, förklarar Björn Dixgård, men också om det fina.

– Det är otroligt mycket vemod, säger han.

– Jag är så glad att jag får vara mörk, vemodig och sorgsen för hela slanten för en gångs skull, inte hålla på och förklara och fjäska, säger Arja Saijonmaa.

Lång coronaväntan

Mörkaste november känns som den perfekta tiden för den här föreställningen, men från början var premiären planerad till juni 2020. Coronan kom i vägen, så projektet har fått ligga kvar i startgroparna och mogna länge.

Ursprungstanken var att bygga en musikföreställning kring Mando Diaos succéalbum ”Infruset” från 2012, som är sprunget ur Gustaf Frödings dikter. Detta har sedan adderats med nya låtar, varav några finns med på Mando Diaos album ”I solnedgången” från 2020, och klassiker av den grekiske kompositören Mikis Theodorakis.

Fyra solister får tillsammans gestalta en människas livsresa. Utöver Arja Saijonmaa, 77, och Björn Dixgård, 41, är det Milton Felländer, 13, och Jacqline Moss, 24.

– Det är väldigt mycket Gustaf Fröding, så tematiken kring liv och död är väldigt framträdande och även ångesten i de olika faserna och de existentiella frågor som uppstår i dem. Det är som ett slags bilderbok, säger regissören Moqi Simon Trolin, som har skrivit manus tillsammans med Björn Dixgård.

Grekiskt drama

Arja Saijonmaa beskriver det som en ynnest att få sjunga Gustaf Fröding till låtar som är ”komponerade av en rockstjärna”.

– Det är nästan som ett grekiskt drama, ett multikonstverk i vår tid, som känns mer aktuellt än något annat just nu.

Vi lever i en tid av existentiell sårbarhet som präglas av klimatförändringar, diktaturer i gryende och kriget i Ukraina och det är inget att ducka för, anser Arja Saijonmaa.

– Många frågar vad vi vill ge här. Vi vill ge tröst och hopp.

Att Björn Dixgård och Mando Diao fastnade för Gustaf Fröding började med att de blev ombedda att tonsätta en av hans dikter. Han köpte Frödings samlade verk och letade upp dikter som han kände att det kom melodier till. Hos Fröding finns ångesten och mörkret, men också naivismen. Poesin är samtidigt väldigt musikalisk, tycker han.

– När vi lade till Karin Boye till den här föreställningen upplevde jag att de är väldigt musikaliska. Deras dikter lurar i alla fall ut en massa musik ur mig, av någon anledning.

Gått i gråtträning

Att byta gamla, invanda Mando Diao mot samarbete med en symfoniorkester har varit en stor upplevelse.

– Jag brukar kalla det för gråtträning. Det har jag fått hålla på med här i en månad nu, att träna på att inte gråta när musiken går i gång. Det börjar sätta sig nu, men det är otroligt berörande.

Dynamiken med orkestern ger honom nya tankar och det är inte osannolikt att det kommer att leda honom och kanske även resten av Mando Diao in på helt nya vägar.

– Det finns inget mäktigare än när de blåser på, det är mäktigare än vilket rockband som helst, tycker jag. Risken är att jag fastnar i det här nu, men det är en bra risk tycker jag.