"Idol"-döden har skördat fler offer

Det är vinter och två miljoner människor ser dig på tv.

Det blir sommar och du spelar för halv­tomma lokaler på den svenska landsbygden.

Hej och välkommen till ”Idol”-verkligheten. 

helskärm

Det är inget nytt. Alla vet det, men inte många pratar­ om det.

”Idol”-döden, alltså. När verkligheten hostar artisterna­ i ansiktet med bakfylleandedräkt efter att de smekts medhårs i TV4:s direktsända artistkuvös under en hel höstsäsong.

När en braksuccé i tv ska överföras till riktiga konsertscener i riktiga städer och nästan ingen kommer och tittar.

Historierna är många och vi har sett dem förr.

De som knep bronsplatsen och nu kämpar en pyrrhuskamp mot glömskan och tomheten. De som dansade bara några veckor i tv-skenet och ändå inte riktigt blivit kvitt ”Idol”-prefixet före sina namn och kan gå vidare med sina liv.

Eller de som vann hela tjottaballongen men ändå aldrig fick karriärhjulen att snurra.

Ni vet vilka jag talar om och det finns ingen anledning att peka finger. 

Det är som det är och det är inte mycket att göra något åt. Slit och släng-mentaliteten finns inbyggd i ”Idols” själva fundament. Upprepningen likaså.

Samma sak varje år fast med elva nya fejs. Ni vet hur det brukar se ut och låta:

Hallelujah moment. Juryn står upp och applåderar, Anders Bagge gråter. Alla kan ditt förnamn, du är folkets älskling. Heja heja. 

Sedan? Oftast ingenting.

Men vem orkar bry sig om sådant när det finns en ny bubbla att träda in i?

Verkligheten kommer nämligen aldrig åt TV4:s livesända drömfabrik. Det är ju fler och fler som söker till deras talangsåpa. Detta trots att risken är överhängande att absolut ingenting väntar på andra sidan. 

Det förvånande är hur få som bryr sig. Eller inte vill låtsas om att musikbranschen faktiskt ser ut som den gör.

Det kommer ju alltid en ny höst, det kommer alltid ett nytt ”Idol” och tusen och åter tusen kommer alltid att söka.

Oavsett hur många exemplen har hunnit bli på hur skoningslös verkligheten utanför tv-rutan faktiskt är.