Per Bjurman: ”Den är bara så satans bra”
NEW YORK. Sommarens låt?
Ja, för mig är det är Nathaniel Rateliff & The Night Sweats ”Say It Louder”.
Det är den som skänkt svalka under en skoningslös värmebölja a la ”Do The Right Thing” i New York.
Det lättade lite i onsdags, när Independence Day-fyrverkerierna exploderade över Little Eden, som Bruce beskriver det i sin 4th of July-serenad om Sandy.
Men dessförinnan var The Big Apple The ugnsbakade Apple. Vi gick här och flämtade i 38-gradig värme och fukt så massiv att det inte hjälpte att a/c-aggregaten pumpade på full spätta dygnet runt; den heta kondensen trängde genom allt och förvandlade hela stan till ett ångande våtrum.
Outhärdligt, förstås.
Men jag envisas med att gilla såna dagar och nätter också. Det känns alltid som att vi alla är inne i de mest svettdrypande scenerna Spike Lees ”Do The Right Ting” eller ”In The Heat of The Night” eller gamla Kojak-avsnitt när Stavros inte fick fläkten på the 11th precinct att göra så mycket mer än vispa runt den kvalmiga luften.
Dessutom saktar New York alltid ner på ett behagligt sätt när sommaren blir så här obarmhärtig. Stressen avtar, tempot sjunker. Det går, framförallt kvällstid, inte att göra så mycket annat än att sitta på trappavsatser och dricka kall Budweiser ur flaska gömd i brun papperspåse.
”Just nu är det tvärtom”
Och så dyker det alltid upp soundtrack som åtminstone i bildlig mening skänker svalka. Det finns därvid eviga klassiker som Drifters ”Up On The Roof” och Martha & The Vandellas ”Nowhere to Run” (ja, jag tycker den är mer sommar än ”Heatwave”).
Men just i år är det alltså ”Say It Louder” med Nathaniel Rateliff & The Night Sweats som tjänstgör som extra fläkt i min lilla tillvaro. Inte för att den alls har med sommar eller hetta att göra. Den är bara så satans bra.
Rateliff vill vara en hybrid av The Band och Otis Redding i samtida kontext och även om ”S.O.B” från 2016 är hans huvudsakliga ticket to fame – på goda grunder, där har vi en brottarhit – tycker jag att det är i just ”Say It Louder”, ett spår på nyss utgivna albumet ”Tearing at The Seams”, han lyckas bäst i den ambitionen.
Den jordiga själfullheten hos The Band paras med det både råa och eleganta svänget i en Otis-dänga och fasas in i nuet – i alla om stämningarna i Chris Stapletons bourbon-marinerade sånger accepteras som nuet.
Ta och kolla.
Den värmer, höll jag på att säga – fast just nu är det tvärtom.