Mello-mardrömmen måste väl vara över för SVT nu – eller?

GÖTEBORG. Finns bara en fråga.

Är programmet lika rådåligt som i fjol?

Förra säsongen var en pärs.

Inget var livet på en pinne, som Edward Blom sjöng tillsammans med en bamsegaffel.

Vissa saker kan fortfarande få sansade människor att vakna mitt i natten och skrika av förtvivlan.

Under sex veckor i fjol var Melodifestivalen inte ett tv-program. Det var ett ogenomtänkt och obegripligt klotterplank med konfettikanoner.

Alla fjantiga idéer och sköna dumheter fick plats samtidigt.

Allt var tillåtet, utom ett manus.

Det borde inte vara några problem för SVT att överträffa förra årets kollaps.

Att lägga en synål på marken och kliva över den är antagligen en svårare utmaning. De fyra programledarna behöver egentligen bara ställa sig framför kameran och säga ”knurp”.

Det vore ungefär dubbelt så bra och roligt jämfört med totalsumman av fjolårets samtliga sex veckor.

Vad kan egentligen gå fel?

Mycket är rätt grötigt

Att dra några definitiva slutsatser utifrån ett genrep den första veckan är vanskligt. Mycket är rätt grötigt. De fyra programledarna kämpar mest för att hålla sig för skratt.

Utan att presentera några större sensationer känns det i alla fall som att programmet står lite stadigare i år.

Under genrepet fick vi bland annat se ett medley med israeliska ESC-vinnare.

Vad sägs om Sarah Dawn Finer som ”kukelikuu”-fenomenet Netta?

Eller Eric Saade som Dana International?

Jo, man tackar. Välkomna till Sveriges största nöjesprogram.

När det gäller själva musiktävlingen kan man dock undra över några saker.

Jag noterar bland annat att låtskrivarna Joy och Linnea Deb samt Thomas G:son har med fyra bidrag var i olika konstellationer.

Det kommer ju inte alls få alla foliehattar som misstänker att allt är svågerpolitik och uppgjort på förhand att dansa ballongdansen. Dessutom är det hyggligt att nämnda låtskrivare verkligen får chansen att slå ut sig själv.

Kul.

På många sätt följer första deltävlingen de senaste årens grundformulär.

Fyra bidrag slåss om finalplatserna, resten är en slantsingling.

Nano och Wiktoria återvänder med varsin powerlåt. Det enda som talar mot dem är att de har tävlat med starkare bidrag förut.

Mer Amsterdam än Nashville

De skuggas av Mohombi som har framfört sin radiopop, en generisk upprepning av ordet ”Hello”, bättre och bättre för varje repetition.

Och Anna Bergendahl gör comeback med countrypop som är mer Amsterdam än Nashville.

2010 vann Bergendahl med låten ”This is my life”. Det skulle samma låt inte göra i dag.

Däremot har hon varit en välförtjänt oddsfavorit med låten ”Ashes to ashes” i veckan.

Men vem som i slutändan tar finalplatserna är, som en amerikansk president brukar uttrycka det på Twitter, helt... covfefe.

Följ ämnen i artikeln