Nils Petter Sundgren påverkade många generationers filmintresse

Jan-Olov Andersson

Nils-Petter Sundgren var inte bara alla tiders mest kända svenska filmkritiker.
Han kunde som få förena en lätt kultursnobbigt intellektuell attityd, med lättsamma och lustfyllda beskrivningar av filmer.
Han fick många i min generation att älska film.

Han jobbade under senare år, fram till 2006, för TV 4 och skrev om konst, litteratur och film i Expressen. Men framför allt var Nils-Petter Sundgren, som alltså blev 90 år, Mr Filmkrönikan.

Arne Weise (1930-2019) och Gunnar Oldin (1932-1974) ledde programmet före honom. Andra, som Gunnar Rehlin och Orvar Säfström, tog över efter. Men det var under de många åren 1963-1991 som Nils-Petter väckte intresset för, guidade och påverkade svenska folket i filmvärlden. Och han var ju helt ensam. Det fanns bara en tv-kanal, Sveriges Television. Ingen video, naturligtvis ännu inte Youtube. Enda chansen att se avsnitt ur nya biofilmer, förutom trailers i biosalongerna, var just i Filmkrönikan.

Dessutom var han under många år den som bestämde och köpte in de långfilmer som skulle visas i den enda tv-kanalen som fanns.

Och Nils-Petter var inte dum.

Han hade ganska tidigt skaffat sig en ganska snobbig filmsmak. Men han var också mycket förtjust i den amerikanska film som blomstrade allra mest på 1970-talet. Han förstod att ska man locka tittare till ett tv-program, då måste man även ha med och analysera de kommersiella filmerna som den breda publiken gillade.

Nils-Petter växte upp på Östermalm i Stockholm. Pappan var läkare och hade egen praktik. Mamman var litteraturintresserad och språkbegåvad, hon hade en fil. mag. i engelska, tyska och romanska språk. Men efter en tid som sekreterare, blev hon hemmafru.

För tio år sedan kom Nils-Petter Sundgrens självbiografi ”Inte bara bio”. Där skriver han väldigt underhållande om sin uppväxt, sitt privatliv och alla möten med filmkändisar. I ett kapitel med titeln ”Porträtt av författaren som ung dysterkvist” beskriver han sig själv i ungdomen som en ickejudisk Alvy Singer, Woody Allens rollfigur i filmklassikern ”Annie Hall”. Han skriver om hur han hade svårt att träffa kvinnor. De gillade inte hans grubblande intellektuella attityd och oförmåga att slappna av och bara ha kul.

Men egentligen var han ju allt annat än en dysterkvist.

Då kan man inte ringa upp SVT:s dåvarande chef, få till ett möte och direkt få jobbet som ny programledare för Filmkrönikan.

Han hade hört rykten om att Gunnar Oldin skulle sluta. Nils-Petter hade då bland annat pluggat litteratur- och ekonomisk historia, ägnat sig åt studentspex med viss framgång, jobbat som redaktör på Bonniers förlag och blivit kulturskribent.

Nils-Petter satte snabbt sin stämpel på Filmkrönikan. Gjorde reportageresor, inte minst till filmfestivalen i Cannes, där han 38 år gammal rapporterade och fick träffa alla inblandade när festivalen avbröts i förtid under studentrevoltens år 1968.

Hans status på världens största filmfestival bevisas av att han var en av kanske två, tre filmkritiker i hela världen som automatiskt fick en ackreditering även till sin fru Ulla (tidigare framgångsrik fotomodell reds.anm.).

Jag ville aldrig bli Nils-Petter Sundgren i tv, men jag ville skriva om film och så blev det. Hur mycket hans smak och förhållande till film har påverkat mig, är nog omöjligt att sätta ord på.

Fast som ung vill man alltid göra uppror mot de äldre i samma yrke.

En gång skrev jag en krönika med rubriken Bär ut Nils-Petter ur rutan.

Han svarade i en tidningskrönika med att kalla mig antiintellektuell neanderthalare.

Någon vecka senare sågs vi på någon filmvisning och småpratade som vanligt om allt möjligt.

Samtal jag kommer att sakna.