Storleken har ingen betydelse på film
Längden spelar roll för film.
Nej, inte hur långa de är. Utan längden på huvudpersonerna.
Franske stjärnan Jean Dujardin förminskas digitalt. Jätten Jack Reacher kortas till Tom Cruise.
Nästa vecka får vi franska romantiska komedin ”Kärleken är störst”. Jean Dujardin (”The artist”) spelar charmig och sympatisk arkitekt. Han möter en advokat, nyskild blondin. De blir förälskade, men hon är rädd för omgivningens reaktioner. Arkitekten är 136 centimeter.
Jean Dujardin är 182 centimeter lång utanför bioduken. Greenscreen och andra filmeffekter får honom att se kortväxt ut.
För Tom Cruise är det tvärtom.
Han spelar nu Jack Reacher på bio för andra gången. Den brutale före detta militärpolisen är huvudperson i drygt 20 böcker av Lee Child. Det återkommande i romanerna om Jack Reacher är hans storlek. Större än omgivningen, 196 centimeter. I böckerna är det viktigt hur kraftig och stark och högrest han är.
Det signalementet stämmer inte på Tom Cruise. Han sticker inte ut som Jack Reacher i folkmassor. Han kan inte använda sin jättefysik till att krossa motståndare i slagsmål.
Jag tycker ändå att Tom Cruise fungerar, även om böckerna är mycket bättre. Problemet med ”Jack Reacher: Never go back” är inte längden på Tom Cruise. Det går alltid att ge honom små motspelare. Men handlingen i thrillern, som på svenska heter ”Ingen återvändo”, har kortats väl hårt.
Komplikationer och förvecklingar i intrigen försvinner. Pusselbitar avslöjas sekundsnabbt.
På det viset är filmens Jack Reacher för kort.
En av musikens jättar stod på scen i veckan. Paul Simon gjorde en fantastisk konsert på Stockholm Waterfront. Han var dansant och spelsugen även när PA-anläggningen tystnade. Simon sjöng allsång med publiken i ”Cecilia” och gjorde en fin ”America” i väntan på att all teknik skulle fungera.En gungande ”Late in the evening” från spelfilmen ”One trick pony” som han skrev och spelade huvudrollen i.
Nu finns biografin ”Homeward bound: The life of Paul Simon” av Peter Ames Carlin. Intressant läsning om en märklig karriär, från tonårsidol på 1950-talet. Med ett genomgående tema. Trots alla framgångar och all uppskattning: Paul Simon tycker det är jobbigt att vara så kort.
Hur stor vi än tycker att han är.