För de unga är alla genrer helt OKEJ
Läs Joacim Perssons krönika
OKEJ och 80-talet lärde oss att synthare och hårdrockare för evigt ska sky varandra som pesten.
Det tog 30 år. Men nu växer det äntligen upp en generation som fnyser åt genrefascismen.
Vi växte upp i en tid då man ställde klockan efter tidningen OKEJ:s utgivningsplan och det var som om det pågick ett krig. Vecka efter vecka och i nummer efter nummer. Där på insändarsidorna var striden konstant och anfallen mellan tidens största popkulturella trupper blev bara fulare och fulare. Inget annat tycktes relevant att ta upp när ordet var fritt.
Det odlade en ”vi och dom”-mentalitet som förmodligen har präglat oss mer än vi tror. Kanske också mer här hemma i Sverige än någon annanstans i världen, just för vårt OKEJ-arv. Stridsyxan är måhända nedgrävd. Men den som tror att inget av det här lever kvar kan till exempel testa att åka ned till Sweden Rock i fel t-shirt eller utan ironi vrida upp nån popelektronisk dansfest på hårdrockscampingen.
Annars kan man prova att skriva om musik i Aftonbladet. Märkligt nog kan det 2013 fortfarande vara extremt provocerande att i samma andetag hylla Meshuggah, Watain och, säg, Nicki Minaj. Eller ännu värre: besöka en Justin Bieber-konsert.
Förra veckan släppte Yohio sitt debutalbum. Jag precis som min kollega Mattias Kling konstaterade att den imponerande multibegåvningen hade gjort en skiva som spretigt samlade en massa genrer under ett rosa klänningstyg. Ett album där imagen tycktes vara det enda som förenade låtarna.
Men Yohio är 17 år. Hans generation har inte en massa rivaliserande trams i ryggsäcken. För dem spelar det ingen roll om vi gamlingar kliar oss i huvudet när vi försöker stoppa musiken i rätt fack. De fladdrar genom spellistor på Spotify, kastar sig handlöst mellan genrer på Youtube och bryr sig inte ett skit om musiken de lyssnar på kallas singer/songwriter, electronica eller hård metal. Bara den är bra. Eller, bara den är bäst.
Äntligen.