Risken är större att din jultomte är nazist
Det sjuka är att det måste sägas år efter år:
Det är skit samma vem som låtsas vara Lucia.
Luciatågen stod inte i centrum när jag växte upp i Kiruna.
För vissa var det mest en chans att få supa lite, en sorts bonusfest för att träna levern inför mellandagarnas backanaler på Hotell Ferrum.
För andra, där jag ingick, gick kvällen ut på att sitta med en vit plastmugg med röd klibbig saft och glo på ändlösa handbolls- och innebandyturneringar i en sporthall.
Vem som skulle vara klassens eller skolans Lucia var en banal och irrelevant fråga. Det hade lika gärna kunnat vara en ren.
Redan på mellanstadiet var vi så less på att klä ut oss i luvor, strutar och brun papp att vi röstade fram en kille till Lucia. Han hette Joakim.
Det Luciatåget, som utspelade sig på 80-talet, var en succé hos både föräldrar och barn. Jag kan inte minnas att Kirunas dåvarande kommunalråd försökte stoppa vårt tåg med motiveringen:
”Lucia ska vara en kvinna. Punkt.”
Ungefär 36 år senare är situationen annorlunda, i alla fall i Bollnäs. Där stoppade verkligen ordföranden för Gävleborgs kommunfullmäktige, Mattias Eriksson Falk, ett luciatåg på en HBTQI-certifierad folkhögskola eftersom han inte tyckte det var tillräckligt traditionsenligt. Anledningen var att lucian var ickebinär. Herr Falk representerar så klart Sverigemupparna.
Tänk om en ickebinär Lucia hade kastat manuset och ersatt ”Staffan var en stalledräng” med Ebba Gröns ”Beväpna er”?
Det roliga, om nu det ordet kan användas i sammanhanget, är hur lätt det är att provocera högerauktoritära politiker och deras anhängare. Jag trodde att populärkulturens förmåga att mucka gräl var över för länge sedan. Men om ett luciatåg kan vara så provokativt att diverse kommunpolitiker tappar det är mycket på exempelvis Spotify ren dynamit.
Tänk om en ickebinär Lucia hade kastat manuset och ersatt ”Staffan var en stalledräng” med Ebba Gröns ”Beväpna er”? Hade Sverige ens stått kvar då?
Jag citerar låttexten:
”Ja ja, ja hatar hela borgligheten
Ja ja, ja hatar hela kungahuset
Ja vi, vi ska beväpna oss”
Och, alldeles mot slutet, fräser Fjodor:
”Ja, dom tål lite bly i nackarna”
De flesta inser att ”Beväpna er” är ett harmlöst gabba gabba hey från 1979 när mormor var ung. Den har så länge jag kan minnas varit lika kontroversiell som nästa Keno-dragning på TV 4. Men i dag kan den säkert stämplas som samhällsfarlig, igen.
I skenet av Bollnäs blir även David Bowies ”Moonage daydream” sprängstoff. Det är inte en matinéfilm för seniorer, om nu någon trodde det. Snarare något så fasansfullt som en studie i hur nästan all god popkultur alltid har varit queer och normkritisk, en scen där andra sexuella ideal och könsroller får vara stjärnor.
Så fortsätt gärna att streama The Vermins ”Santa was a cross dressing nazi” på högsta volym så länge ni kan.
Innan någon blir upprörd över den titeln bör det kanske påpekas att tomten inte finns på riktigt.
Men risken att just din jultomte är en utklädd nazist i år är som vanligt större än att hen råkar vara ickebinär.
Larssons topp tre
1. ”No thank you” (album, Little Simz)
Albumet släpptes för sent för de flesta av årets årsbästalistor, men det är en liten uppenbarelse. Att hon samarbetar med den fantastiska producenten Inflo är en orubblig kvalitetsstämpel.
2. ”Wednesday” (tv-serie, Netflix)
”I’m not sure whose twisted idea it was to put hundreds of adolescents in underfunded schools run by people whose dreams were crushed years ago but I admire the sadism.” Det låter som att Wednesday Addams, spelad av en lysande Jenna Ortega, kommenterar svenska friskolor i Tim Burtons nya tv-serie.
3. ”Motomami” (album, Rosalía)
Årets bästa album lät inte som något annat i år. Och förmodligen inte nästa heller.