Glittrig men ojämn revy av Jonas Gardell

Jens Peterson

The queen of fucking everything
Jonas Gardell
Cirkus, Stockholm. Revy med Ulrik Munther, Jessica Heribertsson, kör, orkester, dansare.

Det börjar och slutar i glitter och glädje.

Gay som i engelskans glad och livsbejakande. Däremellan är Jonas Gardell sig lik. Elak, rolig. dödligt dramatisk. Han överlåter oftast sången på starkare röster.

Det är en ojämn revy.

Revy som på Hasse och Tages tid. Sketcher varvas med sångnummer, monologer med påkostade dansuppvisningar. Fin dekor, ambitiöst med klädbyten och påhittig rekvisita. En mångsidig orkester som gör många sorters musik i imponerande arrangemang.

Lite visdomsord från Jonas Gardell. Och mycket standup.

Man känner igen honom. Han skojar om Mark och mellanmjölk, driver med svenska småstäders desperata turistslogans och hur det är att vara förälder. Han bjuder på syrliga elakheter om Horace Engdahl, E-Type och Jan Björklund.

Och vänder på en sekund från humor till smärta när han pratar om döden och hospis. Den sortens växling han gjort förr och är bra på.

Nyskriven musik

Han pratar om livet som förälder, med en uppfriskande osentimental ärlighet om kvaliteten på småbarns teckningar. Bullbakande.

Det mesta är nyskriven musik, men han bjuder också på ännu en version av ”I will survive”, på svenska. Den sjunger Jessica Heribertsson, som tillsammans med Ulrik Munther gör mest av sången. Men även Jonas Gardell tar ton.

Gardell är medkompositör till ett par melodier, bland annat den klezmer-färgade ”Leva lite till” som vänder sig direkt till Döden. Ulrik Munther har gjort några melodier och Fredrik Kämpe (menar de Kempe?) står som kompositör till tre låtar. Det fungerar i showen, men inga låtar sticker ut.

Käcka budskap med stora gester. Ingenting är omöjligt. Vi är starka tillsammans. Hopp och mirakel.

Det är Absolut Jonas Gardell.