Ett party där ingen är sig lik
Det är en vecka med LA, London och New York på schemat.
Det är också en vecka med Kiefer Sutherland, Ralph Fiennes och Bill Murray.
Ingen av dem är sig lik.
Kiefer har alltid varit hygglig de gånger vi mötts.
Det är han den här gången också.
Men på inspelningen av nya ”24” i en nerlagd Gillette-fabrik utanför London är han hemligare än Jack Bauer i den återupplivade tv-serien.
Varje fråga vrids och vänds på och svaren är så tvekande att man kan misstänka att det faktiskt står någon bakom det enkelriktade glaset i det som föreställer CIA:s underjordiska högkvarter i London.
Betydligt lättsammare är Ralph Fiennes när vi mindre än två dygn senare ses på Mondrian Soho Hotel i New York.
Och det, kan jag lova, hör inte till vanligheten.
Fiennes är känd för att vara introvert, dyster och mycket privat.
Men nu sitter han i den inglasade partylokalen på våning 22 och bara ler.
Exakt vad som orsakat förvandlingen kan han inte riktigt sätta fingret på. Men britten som hyllas för insatsen i Wes Andersons ”The Grand Budapest Hotel” uppger att det är en bra tid i hans liv.
Samma kväll är det premiärfest för filmen på Russian Tea Room.
Bill Murray, en man som inte räds dansgolv på något party, är oväntat stillasittande.
Helt solo parkerar han i en av de röda skinnsofforna på andra våningen där han låter sig trollbindas av en rysk balalajka-orkester.
Låtarna är inte dåliga men de går i moll och osar av gammal vodka, tungsinne och ett träget folks långa kamp.
På första våningen är det fullt drag i de två barerna och långa köer till ost- och fruktborden.
Mitt framför ett oväntat gällt sitarframförande står en Matthew McConaughey-smal Willem Dafoe i svarta jeans och svart polotröja. Han har en öl i ena handen, ett Jokern-leende i ansiktet och dubbla rader av nyfikna gäster runt sig.
Runt ett av de reserverade borden håller Adrian Brody hov. Skådespelaren som vann en Oscar för ”Pianisten” har aldrig varit i närheten av samma karriärhöjder igen.
Men av det märks inget när han i klarröd sidenkostym far upp och ner vid bordet som kvällens självskrivne värd.
Först lång efter midnatt kommer Murray nersläntrandes.
Han har skrynkliga brallor, bylsig tröja och en frisyr som påminner om ett fågelbo.
När en svartklädd kvinna som inte kan vara mer än 20 studsar fram till honom är det som om balalajkamusiken redan sugit all kraft ur honom.
Han vänder på klacken och försvinner ut i New York- nattens minusgrader.