En natt då sann kärlek var möjlig

Zendry Svärdkrona

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-02-01

Säger någon ”konstig” igen tar jag in notan och försvinner, för alltid.

Cameron Crowes ”Vanilla sky” är en lätt intellektuell Hollywoodfilm som skall kännas, som man ska låta sig dras in i och inte sitta och teoretisera kring, eller försöka förklara, när den pågår.

Den är som nåt Shakespeare och Kafka kokat ihop efter att ha kollat ”Matrix”, lyssnat på Radiohead och läst Rolling Stone.

”Konstig” är den i så fall för att den handlar om kärlek. Kärlek är konstigt.

Ett John Coltrane-hologram, ett tomlagt

Times square, skuld, hat, skam, hämnd, kärlek, Cameron Diaz kokainögon, ”Solsbury hill” med Peter Gabriel, njutningsförhalare, ”Sweetness follows” med R.E.M, styrelsen, ”Jules et Jim” av Truffaut, porschen, ”What if God was one of us” med Joan Osborne, de sju dvärgarna, mannen på restaurangen, what the fuck is happening? ”Keep on pushin” med Curtis Mayfield, styrelsen, forgive me, I’m blowing your mind, styrelsen!

Och:

”His favourite Beatle was once John, now it’s Paul”.

En magisk one-liner, en enda rad som säger allt om en man; från bitter till lycklig, från mörk till ljus. Men inte utan svärtan.

Utan det bittra smakar inte det söta lika sött.

Men, intressantare:

Utan det söta smakar inte det bittra lika bittert.

Sympatiske rikemansungen David Aames (Tom Cruise) har – kanske – hittat ”the last semi-honest girl in New York”. Han är blaserad, han är cynisk, men han är kär. Det är att känna det söta i bitterheten som är kärleken.

Cameron Crowe låter David och Sofia Serrano (Penélope Cruz) förvandlas till Bob Dylan och Suze Rotolo på världens underbaraste skivomslag, ”The Freeweelin’ Bob Dylan”, samtidigt som liveversionen från 1966 av ”4th time around” spelas.

Då gråter jag. Av beundran. Och av tacksamhet över att Crowe gör en film som är till mig. Ibland känns det så och det är alltid magiskt att möta någon på samma våglängd.

Och när David behöver teknisk support svarar supportmänniskan först långt efter paniken, strax efter uppgivenheten. Som alltid. Det är subtil humor, mitt i avgrunden.

Slutet är onödigt praktiskt men jag förstår varför, jag förstår allt med ”Vanilla sky” utan att kunna förklara men den handlar om en enda natt då sann kärlek var möjlig.

Den som förväntar sig att en sån natt, en sån känsla, kan förklaras med enkel matematik ska inte se ”Vanilla sky”. Men alla andra, det är bara att öppna hjärtat and let it all hang out.