Alla jublar åt comebacken - utom Prison break-bröderna
SAN DIEGO. Ge mig en valium.
Eller två.
Jag vill vara lika seg som Prison break-bröderna Wentworth Miller och Dominic Purcell.
Allvarligt? Vad är det här?
Eller snarare – varför är vi är?
Det är söndag förmiddag. Ute skiner solen. Det är 26 grader varmt. Stilla havet ligger blankt. På den cementerade strandpromenaden vid Bayfront Hilton gör San Diegoborna allt sånt man kan göra en perfekt, ledig sommarhelg.
Själv sitter jag instängd i en liten hotellsvit med täckta fönster fyra våningar upp. Framför mig sitter de båda skådespelarna som gör comeback i den serie som efter fyra säsonger 2009 las ner på grund av vikande tittarsiffror.
– Min rollfigur är tillbaka. Fast han dog två gånger i serien.
Wentworth Miller drar på mun efter sitt eget konstaterande. Det är enda gången han ler under den 35 minuter långa pratstunden. Dominic Purcell – trädgårdsarkitekten som blev skådis efter att hans modellflickvän släpade med honom på en audition – slår honom med två leenden.
Resten av tiden sitter de där, gravallvarliga och lågmälda.
Det är som om någon dött.
Det här borde vara ett segertåg, en Eriksgata, ett flaggviftande med applåder. På nätet har fansen i varje fall jublat ända sedan det blev klart att ”Prison break” startar om. Tv-cheferna gnuggar fortfarande händerna.
Här i San Diego skriker tusentals hängivna mässbesökare sig hesa varje gång de skymtar de hitresta skådisarna.
Själv ser huvudpersonerna ut att bara vilja dra kragarna över sina snaggade skallar och försvinna.
– Jag är blyg. Jag har brottats med ångest och depressioner, säger Wentworth.
– Jag har också brottats med depressioner. Och jag gillar inte heller uppståndelse, säger Purcell med lika dyster uppsyn.
Då infinner sig såklart frågan varför de är här, varför de återvänder till serien som gjorde dem världsberömda?
De lär inte handla om kärleken till jobbet.
Den kan de ju få i vilken obskyr teateruppsättning som helst – utan att en enda själ bryr sig om dem.
Inte heller handlar det om pengar. De försäkrar de båda tv-bröderna fler än en gång.
Vagt pratar de om seriens popularitet, om fansen, om seriens skapare.
Men vad som egentligen fällde avgörandet kommer de aldrig fram till.
I stället hänger de med mungiporna och ser allmänt avdomnade ut.
Så – ro hit med pillren.
Om jag försätter mig i samma tillstånd kanske jag i alla fall kan förstå hur de tänker.
Hot
Mini-serien ”The night of” är det bästa sedan vårens ”The night manager”.
Chris Pine gör succé i ”Star trek beyond”. Men det är i rånardramat ”Hell or high water” med Jeff Bridges och Ben Foster som han verkligen visar vad han kan.
Not!
”Jason Bourne” är den hittills svagaste delen i spionserien.