Gråter och ryter men skäms inte
Fredrik Virtanen om Kulturmannen – men varför kommer Finansmannen alltid undan?
Den glödhett omdebatterade Kulturmannen - så rolig. Men vem är han? Vad gör han? Finns han?
Och varför kommer Finansmannen alltid undan?
Alla män som känner sig det minsta lika Kulturmannen hatar honom. Hatar! Betydligt mer än kvinnor som råkat ut för Kulturmannens stora syreupptagningsförmåga i litterära rum, i akademier, på uppläsningar, i barer, på redaktioner eller i taxiköer.
Hatet mot Kulturmannen från vi-som-påminner-om-Kulturmannen - låt oss avdramatiserat kalla dem Korvmannen - beror på att de känner sig utpekade, men inte träffade. Inte riktigt sedda. Kritiken anses alltid fel formulerad.
Korvmannen ägnar sig åt kultur i någon form. Skriver kanske om film eller sport, målar eller fotograferar, poddar. Eller så är de bara män. Kulturmannen är ju inte specifik, Kulturmannen är ett kluster, en struktur. Ett angrepp på Kulturmannen är ett angrepp på hela kuken. Korvmannen känner sig hotad, men tiger.
Den sanna Kulturmannen ryter och gråter som en sårad häst utan att skämmas för att han gråter och ryter. För det ska Karl Ove Knausgård ha all respekt. Den karismatiske norrmannen, som skrivit den mästerliga romansviten ”Min kamp”, klev ut i en gigantisk artikel i Dagens Nyheter där han svarade den feministiska litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström som startade den senaste vändan av Kulturmannen-debatten.
Ömsom briljant, ömsom patetisk - i texten fanns något för alla. Det var fyra, fem, sex olika artiklar i en. En handlade om att försvara Sverigedemokraterna. En annan om att Sverige är ett enögt och politiskt korrekt skitland. En del handlade om förtryckta svenska författare. En del handlade om honom. Och en del handlade om att nazismen hade skönhet och att litteratur måste få utforska även det skitiga, fula, pedofila.
Vilket alla med genomsnittsbegåvning håller med honom om, bortsett möjligtvis från ett litet antal förvirrade kritiker som använder andras konst för egna politiska syften. Det var Don Quijote (ur-Kulturmannen!) som fäktade mot Ingen snarare än mot Homeros cyklop. Kulturmannen deluxe. Känslig, kristen, kränkt.
”Problemet med de heterosexuella vita männen är att de aldrig fått lära sig att ta smällar. Att ta skit. Därför tjuter de högt när de blir slagna. Och kräver utrymme. Massor av utrymme”, sammanfattade Jonas Gardell i ett svar i Expressen.
Det blev komiskt att se en så enormt sönderkramad man bli så förtörnad för något så litet.
Men det kanske inte är lätt. Jag kan inte sätta mig in i det riktigt, jag är så rutinerad på att få skit - ett privilegium med mitt yrke. Det är bara att borsta av sig och gå vidare och inse mina medfödda förmåner.
Men Kulturmannen klarar inte det. Korvmannen, den passiv-aggressiva medlöparen som tigande ogillar Witt-Brattström och identifierar sig med Knausgård men inte med den generiske Kulturmannen, är mycket bättre på självkritik och kan ha humor. Men är också feg.
Korvmannen hatar Kulturmannen eftersom Korvmannen inser att han har flera av Kulturmannens tråkiga sidor men inga av de geniala.
Personligen tycker jag att Finansmannen är ett avsevärt större problem men han är ointressant för kultursidor så Finansmannen kommer i vanlig ordning undan med makten och pengarna.
Veckans ...
BABE. Måns Zelmerlöw. Jag tippade rätt. Han Vann ESC trots sin tråkiga vanliga tröja. Eller tack vare? Eller så spelade den ingen roll alls.
ROCK-ALBUM. ”Mystery glue”, Graham Parker. Minns någon denne engelsman? En gång för länge sedan, kring 1980, sedan var han nära att bli den nya Elvis Costello men efter ”Mona Lisa’s sister” 1988 stod det klart att det inte skulle ske. Knappt tio år senare såg jag honom ensam med gitarr inför max 50 personer på Studion i Stockholm. Alla som minns honom kommer gilla hans nya album men troligen ingen annan. Parker, 64, väser, fräser fyndigt och låter inte en dag över 40.
SOULPOPLÅT. ”Four five seconds”, Rihanna, Kanye West & Paul McCartney. Mästerlig pop, varje gång.
TOMHET. Det kan inte vara sant att David Letterman inte finns på tv längre. Han har ju alltid funnits. Dave fattas mig!
PEPP. En månad kvar, sedan börjar ”American crime” på Kanal 5, av John Ridley, författaren som sadlade om till manusförfattare och senast skrev Oscarvinnaren ”12 years a slave”.
FRÅGA FREDRIK
”Klassisk hårdrock. Läder! Porr! Död! Soulfly! Monstermasker! Bensin! Eld! Slayer! Tuffa poser, ingen handling …” Omg, jag gillar verkligen din krönika och har full respekt för att du inte gillar filmen. Men, jag – en tjej dessutom – har knappt ens sett trailern och är redan förälskad i den!! Åh vad jag saknar de gamla ”Mad Max”, med Mel och Tina. Tänk att få drömma sig bort till något så helt annorlunda än vår vanliga gråa vardag … Du har väl förresten inte missat den första ”Mad Max”, den som inte fick visas i Sverige som kom ett par år innan de andra?!
”Postman”, ”Waterworld”, ”Reign of fire”, mfl – älskar dem allihop …
Det var lite kärlek från mig. Dina krönikor är asroliga!! Och gör min dag så mycket bättre, vilken komiker.
/Ameli
SVAR: Underbara hårdrockare!