Mixerbordsporr med stort hjärta
Läs Joacim Perssons krönika
”Starta ett band, låt som skit och förändra världen.”
Det är Dave Grohls ord om sin dokumentär ”Sound City”.
Och precis så känner du efter att ha sett den.
Vi har vant oss vid att musik är gratis och den storslagna inspelningsstudion håller på att dö. Skivbudgetarna är nere på kaffepengar. Utrustningen som krävs för att spela in en världshit, på egen hand, ryms i en garderob.
Dave Grohls bitterljuva dokumentär ”Sound City” om studion med samma namn fångar det omvälvande skiftet med sån kärlek att värmen från rullbandarna pulserar genom skärmen. Det är historien om eldsjälar som får se sin verksamhet monteras ned i lådor. Men också den sorgliga berättelsen om briljant kunskap som inte längre behövs.
Sound City är löjligt legendarisk. Tom Pettys ”Damn the torpedoes”, The Black Crowes ”Amorica”, Dios ”Holy diver” och Rage Against The Machines debut. Alla är inspelade i den anspråkslösa Los Angeles-studion. Nirvanas ”Nevermind”. Här fick Mick Fleetwood höra Buckingham Nicks album för första gången. Några år senare var duon en del av Fleetwood Mac och tillbaka för att spela in ”Rumours”.
Gemensamt för skivorna är att de har rattats genom studions mytomspunna Neve-mixerbord. Det och att den gamla Vox-fabriken råkade bli en akustisk orgasm för svulstiga trummor blev nyckeln till Sound Citys succé.
Studion lyckades överleva den första stora digitala vågen på 80-talet, men den här gången gick det inte. För att komma ikapp med utgifterna tvingades ägarna till slut att sälja utrustningen och en förvånad Dave Grohl inser att han kan köpa loss Sound Citys hjärta till sin egen studio. Om det inte hade varit just han som öppnat plånboken kanske filmen varit slut där. I stället bjuder Grohl hem bland andra Stevie Nicks, Rick Springfield och Trent Reznor för att återigen spela in ny musik på bordet.
”Sound City” är förstås mixerbordsporr för nördar. Men har du nåt slags hjärta i den amerikanska musikhistorien sitter du med det i handen lagom till eftertexterna.